Tusen hål i nacken

I somras tog en sprillans färsk 34-åring körkort. Nerverna var på utsidan och tungan i rätt mun. För att öka spänningen tog han det på tredje försöket, tre dagar innan han hade behövt göra om uppskrivningen igen eftersom den bara gäller två månader nu för tiden (det var bättre förr). Vi firade storslaget på kvällen med nån rosafärgad fuskchampagne i plastglas. Den yngre generationen fick skåla i blandsaft.

Det är fantastiskt och numera helt oumbärligt med två trafikfaror i den lilla familjen. Till dags dato har även den relativt nye bilisten så sakteliga börjat vänja sig vid de fasaväckande hastigheter vårt lilla grå pistolskott med 1,2-litersmotor bränner iväg i. Frågan är om han inte t o m känner sig redo för en 1,4-liters?

Den lille sonen blir åksjuk av föräldrarnas framfart och kräker ideligen ner hela bilinredningen. Han gör faktiskt bäst i att sova under frammarsch. Om bara sovande barn hade haft en spärr i nacken som höll upp huvudet medan de tog sig en lur i bilen. Men nu finns ju ingen sån. Och det gör i ärlighetens namn inte så mycket. Vi har nämligen hittat lösningen.