Julgranarna

Granarna är inne och vi har njutit av dem i en vecka redan. Vi gillar när det luktar gran i hela vardagsrummet och vill kunna glädjas åt granprakten långt innan julafton för när julafton är över börjar man mobilisera för nyår. Och då är det hemskt synd om granen ska behöva komma i kläm och bara önskas bort innan den ens kommit in. Lite så.

 

Den kvällen vi tog in dem skyndade sonen sig att dra på arbetshandskarna för att själv bära upp sin gran.

Sen skruvades den fast i julgransfoten, centrerades på gamlamormor Annas fina julgransmatta och vattnades upp till ytspänning.

Sen hjälptes vi åt att klä den. Röda pumlor, pärlgirlang och en spira i toppen. Och så Ekorr'n satt i granen som en sorts krona på verket. Tillika paketvakt. För redan dagen efter granen ställts dit hade tomten varit där och lagt några julklappar under den.

Efter barnens gran klätts klart gjordes familjegranen i ordning också. I år är den pyntad i silvergrått och ikeas pepparkakor som både är billiga och har färdiga hål för upphängning.

Och under den står den fina släden vi fick under julgranshuggeriet. Så väldigt väldigt juligt och fint. Och lockande. Sonen gråter en skvätt varje kväll för att han inte får öppna en endaste liten (eller helst stor) julklapp förrän julafton...stämningsfullt och sorgligt. Allt på en gång.

En biltvätt och kanske en gnutta otypisk skabb

Barnen och jag har varit hemma denna veckan. Snoriga och febriga och om doktorn får gissa kanske även med skabb. Bäst att behandla hela familjen om-ifall-att tyckte han också. Fast han inte kunde påstå att det precis såg ut som på bilden i hans stora bok.
Det är den lille sonen som är i farten med sina medicinska konstigheter nu igen. Vid mer än ett tillfälle har vi sökt läkarhjälp till honom och fått besked om att: "Mnjaaa...kanske att möjligen det skulle kunna vara...fast det är inte typiskt. Vi behandlar ändå för det. Försvinner det så hade vi rätt annars får ni komma tillbaka!" En gång på vårdcentralen var de redan två som tittade och klämde på honom när de ändå kände sig tvungna att kalla in det tunga gardet - Elisabet. Hon hade jobbat där sen vårdcentralerna uppfanns men inte heller hon visste.
Vi överväger nu att skänka honom till doktorsskolan så de får lära sig om egendomligheter som ingen riktigt vet nåt om. Men tills de har tid med honom där bygger vi en biltvätt av de skabbsanerade kuddarna och dammvippan.

Trisslottsdags nu igen?

Plötsligt en dag tar livet fart. Inte så att det marcherar iväg i 190 eller så men små betydelsefulla framsteg sker.

Mitt på dagen hade lillasyster tröttnat på att inte kunna ta sig upp i soffan på egen hand. Inte för att det på något sätt är hennes business eftersom hon väl uppe i soffan inte verkar ha en aning om att hon är mjuk och golvet är hårt. Men idag rullade hon fram storebrors brandbil till soffan och ställde sig först på den och kunde sedan med lätthet ta sig vidare upp i soffan. Hennes pappa sa att det kanske var en tillfällighet men det skulle då inte jag sätta några pengar på. Den lilla damen tycks alltid ha en agenda i allt hon gör!

Och storebror - toalettvägraren - smög i sin tur, under kvällningen, in på lilla toaletten, drog ned byxblöjan till fotknölarna och lyckades kravla sig upp i regelrätt to-do-position för att uträtta ett ärende. Då gäller det att som glädjefnattande föräldrar ligga lågt och inte trängas i dörröppningen för att höra hur det går och kanske köra sitt allra bästa hejaklacksnummer. Man vill ju för allt i världen att han ska kunna tänka sig att göra om det igen. Gärna inom snar framtid som någon gång de närmsta tio åren eller så...

Utehelg

Den här helgen har vi haft superväder mest hela tiden. Påpassligt eftersom grannskapstoppen beslutat att vi skulle ha utestädardag i hela kvarteret. På två år har jag mest sparkat lite i rabatterna medan sambon fyllt dem med överblivna lister från renoveringar och en och annan cykel. Men nu tänkte jag minsann göra slag i saken och röja upp lite grann.

Rensa lite ogräs. Hur svårt kan det vara egentligen? Och massor med frisk luft på köpet. Detta var min utgångspunkt när jag snodde upp kalufsen i en svans och slängde ut ungarna på gatan framför huset. Inledningsvis, medan jag pratade lite skit med grannarna och skrattade åt mössan som envisades med att åka ned i synen på dottern, var det en barnlek. Men sen. När jag upptäckte att vi hade mer rötter och gråsuggor än jord i odlingarna...

Jag har sällan spottat och svurit, pustat och stånkat eller svettats och brutit naglar så mycket som denna helgen. En heldag ute igår och minst halva dagen idag. Med massor av sömn mellan dagarna för jisses amalia vad mör man blir i hela kroppen! Jag insåg redan vid första maskrosuppdragningen att här finns kalorier att bränna så jag passade på att unna mig halva sonens godispåse mitt i arbetet. Ett tilltag som sambon fick skäll för senare på kvällen när jag hörde upprörda röster från köket: "Pappa!! Du har ätit upp allt mitt lördagsgodis!!". -"JAG?!?? Jag har för tusan bara tagit tre bitar!!".

Barnen har älskat all gemensam utetid. När ogräshögen fylldes på sprang sonen och hämtade "hjullastorna" och körde runt skräpet. Och när den gedigna högen sen skulle köras till containern brusade han upp, alldeles till sig för att vi hade mage att sabba hans lekplats.

Medan sambon körde ett lass med skottkärran fortsatte dumpern och hjullastaren att arbeta. Dottern som icke göre sig besvär bland maskinerna kröp istället mellan sonens lördagsgodis och skräphögen. När tillfälle gavs passade hon även på att testa livet som fransyska och gnagde i sig en trädgårdssnigel. Efter utvärdering kan jag inte alls känna mig säker på att hon inte flyttar söderut om ett par år.

DEN GODA NATUREN

Tusenfotingar, maskar i alla storlekar, sniglar, spindlar, gråsuggor, humlor och skalbaggar har vi tittat på och jagat efter. Sonen kom med en svart larv i handen och undrade om det var en snigel eller en orm. När han kände sig klar med den slängde han den på marken och stampade hårt vid sidan om den. En uppenbar miss som ändå renderade en tillrättavisning. Han lyfte upp den igen och synade den noga innan han sken upp: "Mamma, titta! Den viftar på svansen!".

Och så här blev det. Så snyggt har här inte varit sen vi flyttade in. Nu fattas bara fönsterputsning något grann-Stina minsann inte hade lust att göra när hon ändå höll på med sina. Och jag som tyckte det var en fenomenal idé.

Och efter väl arbetad helg med härligt många utetimmar och nya upptäckter rundade vi av söndagkvällen med en gammal klassiker. Hemmakokt nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier. Hur länge sen var det inte man åt det sist? Det är precis lika gott som man minns det!

Varde sandlåda

Fredag den 13:e och snilleblixtarna yr i den lilla hålan. Moderssamvetet fick sig en ordentlig törn för någon vecka sedan när sonen schasades ut i den kvadratmeterstora trädgården med uppmaning att leka av sig en ordentlig portion. Med sänkt huvud och plutande underläpp masade han sig ut med orden: "Jag har ingen sandlåda...". Alldeles sant och helt förfärligt.

I två år har sonen fått nöja sig med att speka i jorden under vad träd den lilla trädgården förmår inhysa. Hittills har det tyckts räcka men när han nu påpekar det är det klaaart att grabben ska ha en sandlåda!

Veckans snilleblixt bestod helt enkelt i att ta en av ikeas sänglådor i plast som stod under föräldrasängen fylld med lakan, barntäcken och en och annan filt och asa ut i trädgården. Eftersom utomhusutrymmet är begränsat måste sandlådan anpassas därefter. Detta var dessutom det snabbaste och enklaste sandlådebygget vi kunde uppbringa, särskilt med tanke på att vi inte hade några brädbitar för bygge liggandes. Så så fick det bli. Nu väntar bara lakan, barntäcken och en och annan filt på att ny förvaringsplats ska lösas pronto.

Farmor skeppades in för att hjälpa till att leta sniglar och samtidigt passa på att skövla i trädgården. Allt på en gång. Lika bra! Med farmor och en sekatör friseras trädgården i ett nafs.

Lämplig sandlådeplats valdes ut. Spadar till alla rotades fram och så kunde gropgrävandet inledas. Lillasysters bidrag var inte precis så mycket grävande däremot smakade hon ordentligt på både jord och gräs.

Det viktiga grävarbetet krävde rejäla maskiner. Tur att sådana fanns till hands.

Mitt i sandlådetillverkandet grävdes maskar feta som operasångerskor fram. Faktiskt så stora så sonen inte alls kunde hålla med om att det var maskar utan hävdade bestämt att det var sniglar.

Och innan någon visste ordet av det blev snigelmasken till en tvättmaskin ovanför den maskrosinvaderade gräsmattan. Centrifugerandet avbröts med ett tvärt moders-"OY!!! Absolut inte så! Lägg den nu försikigt i rabatten så den får kräkas och pusta ut innan den ålar hem till sig".

Gropgrävande pågår. Jorden stampades i botten innan byttan lades ner. Väl på plats höggs vattenhål i plastbacken och grusade därmed vidare funderingar på att varma sommardagar ösa ur sanden för att göra plats för en loungepool. Lika gott det.

I första skedet blev det lite snålt med sand men skam den som ger sig. Vissa måste överbevisas för att inse att saker och ting inte är klara riktigt ännu, min son är tydligen en av dessa. Sanden hämtade vi från vår lokala sandlådesanddistributör för "en femtiolapp rullebören!" (skottkärra på svenska och riktigt bra pris).

Den färdiga sandlådan nås från samtliga väderstreck och flankeras av barnafaderns första byggprojekt i snickarskolan för tre år sen. Skapelsen ramades in med gatsten (fortfarande i brist på virke) som vi tidigare grävt upp ur den trädgårdsmästardesignade miniträdgården. Alla blev nöjda och nu grävs det stora lass med grävmaskinen.

Till helgen är det trädgårdsröjardagar i kvarteret och vi bidrar med halva containeravfallet efter dagens framfart. Vissa buskar har blivit beskurna och nedklippta, andra har grävts upp med rötterna. Luftigt och härligt. Nu ska bara gräsmattan få en omgång så vi kan så nytt gräs och göra vår lilla uteplätt till vår alldeles egen oas. Vem hade anat att någon med så ogröna fingarar som jag kunde tycka att en heldag i trädgården skulle vara så himmelens mysig?!

Övning ger färdighet, eller?

Det bästa med Mormor och Anders är att Anders råkar vara idrottslärare. Med tillgång till gymnastiksal. Och alla bollar, mattor och redskap. Hela familjen tycker det är himmelens skoj att ge sig iväg och leka en stund. Igår var vi iväg i två timmar och hann med råge dra fram varenda pinal ur förrådet. 

Far och son lekte en stund med pilatesbollen. Inte så pilatesaktigt kanske utan mer som en tävling om vem som kunde meja den andre med bollen flest gånger.
Innebandyklubban hade vi med hemifrån. Ett stående inslag i idrottshallsstojet.

Sonen ville gunga i lianerna en stund. En förstående far kunde bistå med expertis och handräckning.

En bänk mot ett räcke blev en rutschkana som man koncentrerat fick krypa uppför och sakta hasa nedför.

Även lillasyster kan delta. Det ansågs verkligen vara på tiden att hon börjar träna på bollhantering så det fick bli fotboll med en volleyboll för hennes del. Och hon verkar faktiskt fatta galoppen.
Sen att mormor kör fulknep i närkamperna med en blöjwedgie är bara beklagligt. Osportsligt är vad det är!

Nog för att vi egentligen åker dit för barnens skull, och åtminstone sonen kör på fullt ös medvetslös tills vi åker hem igen, men denna gången var det på pappans initiativ vi tog oss till jättelekplatsen. Han fick verkligen utlopp för sitt uppdämda Tarzan-i-djungeln-behov. Jag som inte ens visste om att han behövde klättra i ett snöre ända upp till taket eller svinga sig runt hela salen. Men nu har han fått det ur sig.

Precis som programmet i de romerska ringarna. Han gjorde "fågelboet" som om det var OS-uttagningar även om han efter genomförd repertoar tyckte att det påminde mer om en tortyrmetod.

Gymnastik är en sport som består av olika akrobatiska övningar som kräver en kombination av extrem styrka, flexibilitet och god kroppsuppfattning. Räckstången är således inte sambons kopp te även om han själv gärna vill tro att hans biceps växer lite med varje andetag.

Frågan är ändå om man, när man är mitt i 35-årsåldern, ändå inte bara ska stå still och hålla i sig och låta proffsen stå för atletandet. Det är ju alltid tillåtet att drömma sig bort.

En olydig mästerfotograf

Ibland har man hört om vissa människor som har barn som "man bara brukar behöva säga till en gång och sen gör de inte så mer". Sådana barn har inte vi. Vi har nog sagt till sonen 300 gånger att han inte får stå på sin syster, sutta på fjärrkontrollen eller köra runt kameran i sin bil. Men det tycks aldrig sjunka in. Vi har även provat att säga det på franska och engelska men med samma resultatlösa utfall. Jag tror han tar på sig gåsakostymen varje morgon och så fort han får en tillsägelse så rinner det bara rakt av honom. Praktiskt. För honom. (Jag måste med skaffa en sån kostym). Men varje gång han mot bättre vetande har tagit kameran går jag igenom bilderna och inte sällan finns där någon fin eller lite konstnärlig bland alla suddiga oidentifierbara motiv.

Som de här. Helt fantastiska bilder i mina partiska (förvisso) ögon. En skarp, färgstark lillasyster utan tillstymmelse till ihopknycklat ansikte och ruffsig tandrad. Och det fina sommarträdet i svartvitt, egenhändigt inrattat i kameramenyn och hastigt klickat upp i skyn mitt i ett parti krocket. En bild mitt i nuet.

Att en liten illbating får till så fina bilder på egen hand när inte ens fullvuxna läskunniga lyckas renderar en del frustration. Men bilderna blir unika och personliga i och med den unge knapptryckarens ålder och ovilja att göra som "tesagt". Modershjärtat kan inte hjälpa att det blir en smula stolt samtidigt som det latent laddar upp för att schvunga runt kroppens hela blodvolym ett par varv i samband med nästa tillrättavisning.



Ekodustbustern

När jag börjar jobba igen efter föräldraledigheten tycker sambon att det vore en förträfflig idé att skaffa en sån där självgående dammsugare som cruisar runt och gör rent hus medan familjen håller sig ur vägen. Vi har inga trösklar på nedanvåningen och som om inte det vore nog med argument (!) har han en kompis som har haft en sån och den var fenomenal. Men jag ställer mig tvekande och är lite misstänksam mot sånt som låter alltför praktiskt och bra. Dessutom har jag funderat på ett alternativ. 

TUNGVIKTSMÖTE

Vår lilla allätare! Så fort dottern hamnar i sälposition börjar hon söka av närområdet efter nåt ätbart. Eller åtminstone nåt man kan stoppa i munnen. Och det är sällan hon går lottlös. Hursomhelst så är min tanke att istället för att slänga ut 1300 kr i månaden på dagisavgift till dottern OCH en dammsugarrobot så sparar vi massor på att låta henne göra jobbet. Det sista vi gör innan vi slår igen dörren på morgonen blir att slänga in lillan i bukläge. Det är ju inte precis så att vi behöver oroa oss för att hon ska bli hungrig under dagen.

LÄPPJAR LITE PSYKANDE PÅ VÄRSTA KONKURRENTEN

Med bara en månad kvar till den läkarledda 10-månadersbesiktningen tycker man gott att hon skulle träna på pincettgreppet så det sitter i ryggraden när hon ska upp till bevis. Och med den allmäna oordning som råder över golven är det inte så att det saknas övningstillfällen. Det är snarare så att hon skiter i det. Hon anser väl att det är mer praktiskt och onekligen är det ett snabbare sätt att bara sträcka ut tungan så långt det går, lägga sig i städpose med smakorganet digt an mot laminaten och sen svänga med akterpartiet tills man kommer upp i marschfart. Mer än en gång har vi, utan att ha dragit fram dammsugaren, haft skinande rent vardagsrumsgolv. Vi har varit tvungna att rensa henne på både granbarr, pistagenötsskal och toapapper. Men faktum kvarstår, en mer ekologisk rengöring får man leta efter! 

Upptäcktskännaren

När lillan upptäcker världen omkring sig gör hon det med alla tentakler. Häromsistens på skötbordet avsåg hon att studera lite extra det där med att det rinner vatten ur kranen. Hon har såklart sett kranen innan och vet att den brukar startas i samband med blöjan ska mockas ur men nu var det alltså dags att själv bilda sig en uppfattning om dess funktion.

Sträckt ben upp i luften och ut med handen för att känna lite.

Med överhängande ned-från-skötbordet-hopp-risk finns tyvärr ingen bild på hur hon efter en stunds petande stack upp stortån i kranmynningen och blev då såklart lite blöt. Samma tå pressades sedan in i födointaget för ett provsmak. Denna flickan äter allt. Ytterst besvärligt för föräldrarna som måste dammsuga golvet innan hon släpps ned nu för tiden.

Men på skötbordet är hon och har alltid varit en nöjd tjej. Skönt med nåt som funkar även om man inte har lust att hålla till i tvättstugan hela dagarna...

Farsan Baloo ska lära dig aaallt han kan!

Jag tror jag vet var dottern fått sina egendomliga miner ifrån. När storebror behöver lite mammatid får pappan ägna sig åt lillasyster...

Pannkakor, lekplatslek och förrådsröjning

Dagsupplägget under den delade föräldraledigheten ser väldigt varierande ut. Sambon har gjort klart att all form av renovering på huset får stå åt sidan så länge. Förutom det muggiga förrådet då. Med sina knappa tio kvadrat har det, till både art och antal, rymt föremål motsvarande ett normalstort svenskt slott. Utrymning och iordningställande av detta förråd är helt sambons avdelning.

Idag tog jag därför en unge under varje arm och begav mig iväg till stan för en eftermiddags trevligt samkväm i glada vänners lag. Vi bjöds på pannkakor av bästa sort och, när mammornas nerver höll på att ge vika i inomhusmiljö, en rejäl skopa lekplatslek. Som tack tog vi över hela deras hem, stökade ner och gjorde anspråk på i stort sett all deras egendom. Framför allt en verktygslåda i hårdplast och, såklart, familjens tvättmaskin. 

När vi trots det fick fortsätta vårt besök bestämdes alltså raskt att utomhus är ett bra ställe för två barn i prima trotsålder att vistas. Och visst, utomhus är alltid utomhus men min son visade prov på humör och beteende värdigt en morgontrött tonåring och väninnans dotter gillar pussar och kramar på, för vissa, ett alltför påträngande sätt. Min åttamåndersbebis till exempel som inte alls uppskattar fysisk kontakt hon inte har direkt nytta av. I matsyfte eller vid förflyttningshjälp.

Men mitt i upprörda tongångar angående hur stor rätt sonen hade till den upphittade spaden eller om och hur han skulle sitta i vagnen fann de två trotsisarna varandra i gemensam och uppskattad lek som t o m innehöll glada skratt.

Under tiden satt lillasyster i vagnen och hanterade fenomenet "solen i ögonen".

Den nyfunna spaden användes bland annat till att skyffla upp grus på rutschkanan, något som förvirrade den 2,5-åriga kompisen som ju visste att så gör man väl inte. Eller? Men vuxenlaget kunde lugna den lilla och tillrättavisa den ignorante och för första och enda gången på hela dagen tog han av skygglapparna och lyssnade på sin mors uppfordran.

Ögonblicket senare var han dock tillbaka i gruset och började skopa runt en hundlort som ingen annan förbarmat sig över. Samtidigt iklädde han sig sin arbetarroll med tillhörande lite dovt röstläge och bar omkring sin lort på ett viktigt sätt. Klassiskt typexempel på vad en treårings mamma inte tycker att treåringar ska ägna sig åt.

Lillasyster som givetvis inte kunde stå ut med att enbart förpassas till vagnen när man är på en lekplats fick komma upp och hittade genast en rolig vippgunga. Och på ingen tid alls upptäckte hon att någon lämpligt hade fäst ett fotstöd i användarvänlig höjd. Så hon tog sats och reste sig för att stå och hänga lite på det. Klassiskt typexempel på vad en åttamånadersbebis mamma inte tycker att åttamånadersbebisar, som precis lärt sig åla på ett  hyggligt fungerande sätt, ska ägna sig åt.

Pappan hemma med sitt förrådsprojekt då? Jodå, han hade lyckats tömma hela utrymmet, skrapa bort förre ägarens "original"-lagningar med gaffatejp över de större vägghålen och spackla en omgång. Imponerande vad mycket man kan få gjort utan avkomman i hasorna. Dessutom hade han hunnit handla. "ALLT! Allt som stod på listan!!".

Kaffe stod inte på listan.