Stenbrottet vintertid

Idag åkte vi tillbaka vid stenbrottet med fikaväskan och goda vännerna för att leta pinnskatter och kasta stenar i vattnet.

Den lille sonen började genast fynda. Främst pinnar och stenar men även en och annan kotte visade sig vara värd sin vikt i guld.

Efter en något tvivelaktig friluftsstart där den lille sonen tyckte att tvååriga kompisen inte höll sig tillräckligt nära gruppen och därför behövde få sig en rejäl åthutning och en puttikullknuff kunde vi i samlad trupp påbörja dagspromenaden. Den nyss så viktiga gruppsammanhållningen var plötsligt som bortblåst när en av gruppmedlemmarna satte av mot branta backen för en darrig bestigning. Väl uppe stoltserades det i ett "hurra" och ytterligare en pinne plockades till samlingen innan en lika skakig nedfärd inleddes.

Den lilla dottern klamrade sig oroligt fast vid vagnen när pappan vände den baklänges började muttra nåt om lervälling och osäker framkomst.

Friskusfadern tycktes oroa sig för att all natur och frisk luft skulle blir för bra för lungorna men stod icke rådvill utan kunde vid behov snabbt hala fram en giftsticka och lugna nerverna. I samma veva fick han korn på ett rådjur som skulle håvas in för att rädda middagsplanerna men allt gick i stöpet när rådjuret visade sig vara en hare. Eller en duva. Optikern nästa?

Av den rena pojken som lämnade hemmet under sen förmiddag syntes inte ett spår vid lunchtid. För en stund fördes diskussioner angående hans hemfärd. En lång stärkande promenad! Men han hade tur. Vi hittade en handduk i bilen.

Det tunna istäcket över vattnet var vackert att beskåda för vuxenögonen. De fyra barnaögonen som rörde sig alldeles förnära strandkanten noterade endast det isfria vattnet. Däri skulle så många stenar som möjligt kastas innan man skulle hem eller någon förälder satte käppar i hjulet.

Hemmapapporna sörplade kaffe på stående fot och pratade om vem som hade bakat vilka kakor.

Det är bra att ha med sig ett par villiga bärfamnar när man ger sig ut i skogen. Risken är ju ofantligt stor att man tröttnar på vagnen. Det gjorde man. Snälle kompispappan hade inte det minsta emot att släpa runt på lite ballast trots att den tyngde väl mycket mot slutet av promenaden. Tur man inte är en symaskin i en barnvisa!

Papporna, en treårig vettvilling och ett tvåårigt promenadtrött mack- och kakmonster. Hon behövde den välförtjänta vilan på sin fars axlar efter alla mack- och kakrelaterade utskällningar hon gett hunden. Dessutom laddar hon för tvåårskalaset imorgon. Jo man tackar!

Och det gamla brokiga trädet stod kvar. Alldeles naket i snålblåsten. Men o så tjusigt!