För lite sedan var vi hos barnens mormor och Anders för att delta i ömsom ledsamheter, ömsom festligheter. Och däremellan gick vi till kyrkbacken för att åka "räserpulka".
Dottern var begränsat road och ganska sammanbiten när hon drogs mot backen...
...och skulle dessutom få upptäcka att kyrkbacken som ligger strax norr om den fina medeltidskyrkan (där barnen för övrigt är döpta) var full av stjärtlappsåkande fritidsungar och en storebror i toppform.
Den störtloppsförbisvischande storebroren log stort både när han drogs upp för backen och när han kastade sig utför igen.
Ibland låg till och med de stjärtlappsåkande fritidsungarna som kullkrängda käglor i snödrivorna runt backen när sonen drog förbi. Och han ville bara åka mer.
Det måttligt roade flickebarnet fick flera åk hon med även om inte precis hojtade efter mer.
Men när hon väl fick upp farten så susade hon förbi som en suddig lilleputt rakt in i barrträdsvegetationen.
Så hennes far fick ta sig ett allvarligt snack med hene om vikten av att åtminstone försöka styra sin kälke. Så pappan slipper muskeldrag i baksidan av låret sedan han fått springa nedför backen och kasta sig fram i äkta Kalle Ankastil för att få fatt i kälkens bakkant med tre fingrar precis i tid innan barrträdsvegetationskollisionen var ett faktum.
DET KVÄLLSUPPLYSTA FÖRSAMLINGSHEMMET MITTEMOT KYRKAN
En bit in i vintern kan man (likt mys-Ernst) "bara konstatera" att barnen föredrar vatten i olika former. Sonen som var Hilding i badhuset förvandlas till Vilding när vattnet kommer i lite fastare form ovanifrån. Den motsatta dottern som älskar att slänga sig utför bottenlösa vattenfall utan tillstymmelse till flytdon eller simkunskap, biter ihop hårt och tar på blängblicken när det vankas tvivelaktiga roligheter i snön. De är allt bra egendomliga de där ungarna ;o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar