Granen...

 

...står snart grön och grann i stugan, i köket vispas äggtoddy till frugan. Barnen leker medan de sjunger och ute yr hela vintern runt.

Nästan så i alla fall. Idag packade vi in oss i skeppet och styrde kosan rakt in i den djupaste skånska djungeln för att fixa oss en julgran. Farmor och Sven tog täten.

 

 

För att ingen skulle rasa ihop innan vi ens fått korn på en tjusig gran började vi med att grunda med varsin korv. Det var så kallt ute så man hann inte ens bränna sig på korven trots att den togs direkt från grillen. Därefter hann vi kolla in den mysiga lilla tomtestugan som låg precis bakom en gran innan det verkliga arbetet tog vid.

 



En rejäl skogshuggarsåg valdes ut för att snabbt kunna fälla en kvickt påkommen ögonsten.

 

Inget annat än att sonen skulle få såga ned sin egen julgran var tänkbart. Så han satte iväg för att hämta sig en bra såg och var så spänd av förväntan att han faktiskt lyssnade till sin ängsliga moders uppfordran att bära den med taggarna bort från kroppen.

 

Lillasyster spanade granar medan far och son fällde den finaste granen i skogen. Den som sonen kommer att basa över.

 

Sen skulle vi ju ha en lite mer för familjen tänkte vi. Den fick de också hjälpas åt såga till medan lillasyster ackompanjerade med att slänga runt pudersnö i omgivningarna. Det behövdes väl för stämningen eftersom det var uppehåll just då.

 

Barnens snälla farmor agerade tålmodigt assistanskår och höll ordning på torpet så ingen skulle behöva få en julgran i huvudet.

När man väl kommit så långt gällde det att visa att man var karl för sin gran genom att släpa den i terrängen fram till själva nätintrasslandet inför hemtransport.
 

 Även där tog sonen på sig en central roll genom att först häva in sin gran i tunnan för att kuta runt och ta emot den när den kom ut i andra änden. Sedan fick Sven hjälpa till att lasta in de andra granarna under ledning av den lille grovarbetaren.

 

Med alla moment avklarade och med en del pepparkakor och julmust innan för skjortan var vi redo att åka hem och julmysa igen. Granarna får inte komma in riktigt ännu, inte förrän en del moment som platsröjning, värmetillvänjning och lucia tagit plats. Under tiden fortsätter vi förbereda inför jul med allt vad julamys vi mäktar med. Och så skickar vi kramar och tack till farmor och Sven som tog med oss på en härlig familjeupplevelse i granskogen.

På parkeringen fick barnen en sista fantastiskt fin överraskning. Svens gamla välbevarade och lätt renoverade kälke som han asats runt på som liten illbatting. Så otroligt julig och ljuvlig i all sin enkelhet. Tack så mycket!



Pannkaksladan i Höganäs

För någon vecka sen beslutade vi tillsammans med vänfamiljen att åka till Höganäs för att frossa i pannkakor på Pannkaksladan. Tänk att de kommit på en sån grej - Pannkakslada. Med pannkaksbuffé. Jag som gärna hittar ursäkter att steka upp lite pannkakor mådde som fisken i vattnet på vägen upp. Tvärtom känslan på väg hem alltså!
Bilen ställer man på den stora parkeringen och innan man anser sig redo att börja promenera mot målet hinner man bara se nackarna på treåringarna innan de slirade igenom bortre kurvan mot lekplatsen framför ladan.

I ett litet skjul precis innan pannkakorna bodde två rätt skitiga killar. Det är oklart vilken av dem som fastnade på bild. Den andre var just upptagen med ett gyttjebad när vi passerade.
De har även andra djur (kaniner, åsnor, får, alpackor, hästar och annat) som man får titta på och klappa men inte mata. Och så har de två toaletter med handfat, rinnande vatten och gott om tvål om man vill slippa få i sig spår av Sören, Douglas eller någon av de andra.

Gott om inhägnat lekutrymme. Man kan antingen välja på traditionell lekplatslek eller lite mer avancerad lek i hopptorn eller på elbilar och en grävmaskin som vi i vår familj inte gärna ville stiga av när vi väl upptäckt den...

Och så pannkakeriet då. Rejäla kantiner som stadigt fylldes på med nygräddade pannkakor i americanamodell. Och med allsköns smaker. Med lite god vilja kunde jag nog ana lite coca colasmak i coca colapannkakan men höll man inte ordning på dem på tallriken så var man bortkollrad innan man satt sig till bords.

På denna avdelningen gjordes kardinalfelet att tro att man skulle behöva en massa sylt, sirap och grädde på sin redan söta mat. Jag gissar de valt att ha två rader med syltbyttor och en hel radda öppnade sirapsflaskor för att slippa steka så hirans många pannkakor.

I köket stod cowgörlsen och fräste.

För vuxenbordet serveras även hamburgare och räkmackor som får beställas separat. Men i buffén var det bara att hugga in i fläskpannkakor, kapptstekt (icke att förväxla med knaperstekt!) bacon, skink- och svampstuvning om man vill göra egna crepes, pasta och chili con carne. Den sistnämna var det rätt bra krut i och förskiktighet bör iaktagas för att inte senare bli tvungen att ockupera...

...sheriffkontoret. Det skulle kännas lite retfullt med tanke på att det är en av totalt två stillsamma utrymmen på tillställningen.

För bakom detta blott målade fönster vill man inte sitta.

 Interiören går såklart i ladugårdsmässig cowboysarstil. Fasligt mysigt.

Även ytteriören (!) är pimpad med sönderblåsta vimplar, en traktor och handskrivna skyltar för att lättare hålla koll på vilket väderstreck man ska åt.

Treåringarna i den avancerade lekdelen.

Och lillasystern i jockeystajl på karusellhästen utanför entrén.
Lagom till vuxenlaget hade svullat färdigt i ladan öppnade himlen sig och gav på så vis signal om att det var läge för reträtt. Och för familjefadern kunde hemfärden inte kommit mer lägligt. Båda barnen sov innan vi hunnit passera outletbutikerna och omöjliggjorde på så vis ett stopp där. Jag tror han log hela vägen hem.

Ale stenar och lite party

Så fort sambon och jag pratar utflyktsmål kommer han oftast bara på skogen vid vårt lokala stenbrott eller det något mer avlägsna Ale stenar vid Kåseberga utanför Ystad. Så när vi ändå var ute och fräste med den lilla familjebilen på Österlen och fick syn på skylten:

hojtade jag "Tvärnita!" från baksätet trots att klockan var solnedgång och vi egentligen både var trötta och lite hungriga och hade varit iväg hela dagen. Men det var verkligen på tiden att sambon fick visa de där stenarna han alltid pratar om och som han ständigt plockar fram som något enastående ur sitt barnaminne.

Backen upp är inte nådig och jag som stannade till för att njuta lite av den varma kvällen och omgivningarna hamnade genast på efterkälken.

Kåsebergafåren kan inte gnälla på vare sig grönt gräs eller utsikten.

När solen är på väg ner vid 21-snåret möts man av den här silhuetten när man kommer över krönet på toppen.

Stenbumlingarnas varande omges av stor mystik. Ingen vet riktigt vare sig hur, när eller varför men enligt informationskartan en bit innan målet kan man med hjälp av solen och skuggor hålla ordning på fyra dagar om året; sommar- och vintersolståndet samt höst- och vårdagjämning. Göttans mos! Personligen hade jag velat vara säker på julafton också men man kan inte få allt. Tydligen.
Är man tre år är det uppenbart att stenarna är där för att man ska kunna leka kurragömma.

Skeppssättningen antas vara runt 1000 år gammal och stenarna är förmodligen gamla begravningsstenar som släpats hit. Av en veritabel dåre om sambon får gissa.

59 stenblock bildar ett 67 meter långt och 19 meter brett skepp. Mot två av stenarna på högerflanken lutar sig sambon och sonen lite ledigt och coolt. Längst bort anas tyska turister som ihärdigt försvårade fotograferandet.

När sonen väl fått syn på fältet mot horisonten styrdes kosan i rask takt dit.

Den vansinnigt branta backen ner till havet var oerhört spännande och borde haft en egen informationstavla kunde tyckas.

Bitvis fick vissa tas i hampan för att inte hoppa över kanten.

Alla ville såklart leka och springa nära stupet.

Hela stensättningen sedd från stupkanten. Det blåser såklart så gott som alltid från en högt belägen plats intill öppet hav. Men en riktig härlig plats är det. Åtminstone när det är snudd på folktomt. Och fint väder. Och någon uthållig har burit med en full fikakorg upp.

Över havet gick solen sakta ned. Men då var vi redan på väg hem och oroade oss för att vi inte såg fåren ordentligt eller tillräckligt länge eller om vi skulle få nått mer i oss innan natten. En obefogad oro skulle det visa sig.

Väl hemma snubblade vi rakt in på grannarnas grillfest och fick god mat och sonen fick sjunga sina alldeles första snapsvisor. Han valde de han kunde - Midnatt råder och smurfarnas Hallonsaft. Och när partyhatten åkte ned över ögonen var det läggdags å det grövsta.