Dopduvan

I höstas döpte vi vår dotter i min hembygd. Traditionen bjuder att när man döps i den församlingen får man en dopduva i tenn som barnets namn ristas in i. Denna hämtas under en gudstjänst i början av följande år. Vi var där i januari för att hämta vår dotters duva. Och för att äta tårta som man bjuds på när det kyrkliga är över.

Lillan hängde sig fast på gammelmorfar och fäste inte så mycket vikt vid prästens orerande som vid vad bänkraden bakom hade för sig.

En tveksam low five i kyrkbänkarna för att inte störa övriga kyrkobesökare alltför mycket. Dessutom vill man ju inte riskera att bli tillrättavisad av prellen.

Alla som vill får sen gå fram och tända ljus som man sticker ned i sand. Den lilla dottern tycktes ha missuppfattat och försökte istället roffa åt sig ett par ljus när vi gick förbi. Ett ypperligt tillfälle att tala lite om ett av budorden.

Ett budskap man lyfter fram i församlingen.

När dopduvan var hemkammad kunde man helhjärtat gå in för gammelmormors juveler.

Halsbandet var fullständigt omöjligt att få av. Gammelmorfar gissade att vi skulle behöva leta pärlor över hela kyrkgolvet istället för att äta tårta.

Så blev det lyckligtvis inte!

Kalaset slutade så här. Mycket lyckat alltså.