Hemlig gäst

Igår innan middagen höll sambons hjärta på att hoppa ur led när han såg nåt stort mörkt flytta sig från skokaoset in mot köket. Jag tror han hade hunnit snöra på sig ena kängan som vapen mot den potentiellt största spindel han någonsin sett när han insåg att det inte alls var en spindel denna gången. Det var en groda.

 

En hal liten ål som kastade sig fram och tillbaka över köksgolvet. Sambon samlade sig snabbt så fort att han kommit till sans och hämtade salladsslungan (!) för att fånga in vår lille gäst.

Sen samlades alla nyfiket runt hans tillfälliga hägn för att beskåda den stackarn. Dottern tyckte såklart att salladsslungbunken var onödig och förökte ihärdigt fipsa undan den för att verkligen kunna studera "ko-cka" (kort för kou-ack-ack-kaa från en känd barnvisa). Sonen var alldeles exalterad och pratade hojtande med grodan. Sambon funderade kort på möjligtheten att borra hål salladsslungan för att konvertera den till akvarium. En fundering jag kände mig nödgad att slänga in mitt veto på. Både för grodans och salladsslungans skull.

Så spännande att få se en groda! Frågan var bara vad hans agenda var. Vid läggdags kände sig sonen tämligen säker på att grodan antagligen var en pojkgroda som hette grodan Groda och hoppade in till oss för att roffa åt sig av sonens leksaker.

Historien slutade lyckligt med att familjefadern fokuserat bar ut groda och salladsslunga på gräsmattan med ett stadigt tag i lokalreklambladet. Sen drog vi på oss varsitt par skor för att vinka farväl åt grodan sedan sonen fått släppa den fri. "Hej då grodan! Kom snart och hälsa på oss igen!", var det sista en halvstressad groda hörde medan han flydde ut i mörkret...

Fars dag och nya golvkuddar

Fars dag firade vi sedvanligt med paket och tilltugg. Farsdagschokladkaka med chokladmousse och chokladkräm. Och på det en klick grädde. Mäktigt. Och gott.

"Den-här-är-till-dig-pappa-nu-äter-jag-upp-den!" Gulp.

I paketet låg en fluga.

 Farsfirandet gick så fort att ett par golvkuddar hann se dagens ljus.

Svartvita Sofior som passade perfekt under barnrumporna. Och betydligt mer bekvämt en den träkula dottern provsatt igår. Vill jag tro.

Etikettmärkt såklart när man nu har tillgång till sådana finesser.

Spaden eller livet!

Förra helgen var vi hos barnens mormor och Anders. Och dottern hade den stora turen att göra ett veritabelt fynd redan den första eftermiddagen, i sandlådan. Därefter var det som om hon började leva i nån sorts symbios med sin nyfunna skatt. Den var med hela tiden - i legolådan, vid matbordet, i badet, ut i sandlådan igen, i handfatet när händerna skulle tvättas och i sängen istället för en nalle vid läggdags. Och såklart följde den med hem eftersom ingen vågade ta den ifrån henne vid hej då.

 

Den var med när hon drack...

...när hon fuskade i fotboll mot sin bror och Anders...

...när mormor ville kela lite...

...när hon galopperade en sväng på trähästen på lekplatsen...

...när hon undersökte en grill...

...när hon råkade ut för en snytning...

...när hon klättrat upp och satt sig bekvämt på en parkbänk...

...när hon och Anders testade lite MC-rodeo...

...varje gång hon föll i en grop...

...och som sagt när hon kom hem. Trots att hon fick ett nytt urtjusigt set halsband och armband av sin far. Armbandet slet hon itu så pärlorna yrde över golvet. Spaden däremot var med på skötbordet, genom vällingdrickandet och ända in i dimman.

Årets pumpa

Sedan vi flyttade till hus för ett par år sen ägnar vi oss, som många andra, åt pumpakarvning i slutet av oktober. En mysig familjetradition som hittills alltid slutar med att sonen surmulet lämnar skapandet och går in. Kvar sitter den lätt svärande modern med stelfrusna fingrar och tömd på allsköns förklaringar om varför det fortfarande är en jättedålig idé att sonen släpps lös på pumpan med den vassa kniven.

 

Årets pumpa införskaffades i början av förra veckan och ända sedan dess har sonen tjatat om att vi ska skära upp den.

Igår blev så tillskärardagen. Efter att ha provsuttit pumpan lite hastigt gjordes ihärdiga försök att sätta matkniven i den.

Det skars, gröptes och skrapades och sonen hoppades att han skulle få äta upp allt utom möjligen kärnorna.

Efter viss karvarkramp i modersnävarna stod pumpan klar. Inspirerade av grannens fjolårsskapelse avancerade vi i år och lade till ögonbryn. Visserligen på bekostnad av näsan. Men barnen blev nöjda.

Självklart proveldade vi omgående under noggrann låginspektion. Om eländet bara håller sig nåt sånär mögelfritt till halloween kräver barnen att vi dagligen proppar den full med ljus och brassar på så fort vi kommer hem från jobb och förskola.

Bus eller godis?!!

Äkta sommargrille

Nu har vi haft så många sommarkvällar så man tror knappt det är sant. Regnkläderna ligger i en hörna någonstans medan vi blottar hud i trädgården och skäller på ungarna som drar in skräp på golvet. Och just som man myser som bäst bjuder de goda vännerna in till grillkväll. Och inte nog med det. Solen sken och gav värme tills långt efter läggdags.

Den alltid lika trevliga och förtjusande värdinnan. Med henne pratades om allt från äktenskap och solglasögon till barnrumsinredning.

Och hennes lika trevlige grillmästarmake med två av sitt livs ögonstenar - den söta dottern och den avundsvärt gröna och täta gräsmattan.

 Medan barnen väntade på middagen klämde de en halv vattenmelon.

Den andra halvan var huvudingrediens i den himmelskt goda grillsalladen. Den sällskapades av feta och ruccola.

Efter middagen kom plötsligt cirkusen till stan.

 Trots en intensivkurs i cirkusjonglering gick det sådär när publiken skulle försöka sig på trixandet.

Fria aktiviteter på greenen.

Sonen hade med sitt senaste fynd som han lekte med hela kvällen.

 Utom när han fick instruktioner i hur man bäst ninjakaratar ned ett plastklosstorn. Många års träning krävs visst för att få den rätta fingertoppskänslan.

Dottern glufsade mestadels melon. När hon inte tiggde till sig minst hälften av sin mors hallonbrulé den rackarns ungen.

Den fantastiska kvällen avslutades på lekplatsen precis bredvid vännernas tomt. Där kunde vi gunga gunghäst, springa och spela fotboll i tunna koftor tills klockan blev så mycket så ingen orkade vara glad längre. Och tidigare under kvällen hade grannbarnen varit ute och ritat på asfalten. En av dem råkar visst dela namn med en viss sommarkvällsglad målvaktsflicka.

Ystad djurpark

I slutet av förra veckan rinde de goda vännerna och undrade om vi inte skulle hänga med till Ystad djurpark. Klart vi skulle det. Så igår bar det av, via en rejäl omväg efter katastrofal kartläsning från baksätet.

Vagnen packades till bristningsgränsen så en av ungarna fick kånkas runt på axlarna.

Vi orkade gå den första långa nedförsbacken och titta på ett par apor innan var vi så hungriga så det blev absolut nödvändigt med ett depåstopp. Frallor, plättor, kaffe och cake pops. Allt glufsades girigt upp i den blåsigaste backen vi kunde hitta ett bord i. Samtidigt passade vi på att njuta av sol och utsikt.

Och där, mitt i den vildvuxna sydskånska stäppen, stack ett litet pojkhuvud plötsligt upp.

Mätta och belåtna fortsatte vi safarin. De exotiska kamelerna skiftade både i färg och form. Vissa hade pucklar som säckat ihop medan andra såg ut att ha pyramider påsydda på ryggen. Besynnerliga djur.

Vi hade precis beundrat färdigt kamelerna och stod som bäst och funderade på om vi skulle titta på sköldpaddor eller surikater när himlen inte kunde hålla tätt längre. Snabbt beslutade vi att strunta i utedjuren och gick istället in i den lilla ladan som så påpassligt låg strax intill.

Där inne tittade vi på kalkoner och 10-kiloskaniner, gissade vilka ägg som värps av vilken fågel, blev hänförda av grisarna, skyddade vagnen från att slukas av en uppenbart svältande get och hoppade primathopp i höet. Alla tiders regnskydd.

Så fort vädret lättat gick vi vidare till mina favoritdjur - zebrorna.

Kan man bli annat än betagen av de fina djuren? Vi stannade länge utanför det randiga hägnet. Så länge att ett barn hann somna.

Mönstret är så fanastiskt att man dör lite. Sambon vill ha ett zebraskinn på väggen. Jag känner mig nöjd med många bilder från djurparken i fina ramar. Det känns trots allt både mer hygieniskt och humant. Dessutom gick ett zebraskinn för 4500 kr på Tradera för ett par månader sen så även för hushållskassans skull ska man låta djuren ha sina kläder i fred.

Sonen sket ett stort stycke i min zebramani och hängav sig istället åt vegetationen. Han funderade länge på vilken slags körsbär som växte där i plockhöjd och tyckte att de såg synnerligen ätbara ut. Som god mor fick jag avråda honom att ta sig ett smakprov och förklarade att just denna sortens körsbär gör sig bäst som nyponsoppa.

Sen kom regnet igen. Lemurerna sökte skydd i trälåda.

Mitt emot trängdes parkbesökarna under träd och buskar.

Men regnet kunde inte tynga ned sällskapets humör. Efter att man kände sig nöjd med att sitta och trycka i buskaget stegades det in i det lilla reptilosande terrariet för att som hastigast slänga ett öga på silkesapor, ännu fler sköldpaddor, ormar och en ödla som sonen tyckte mer liknade en krokodil.

Utanför terrariet var omgivningen en fröjd för ögat med skånelängan som inhyste ett café, fria papegojor i ett träd, prunkande grönska och ljuva blomsterdofter.

Besöket avslutades som sig bör - med varsin stor strösseltoppad glass i ösregnet.