Farsoten SVT play

Som en svårutrotad multiresistent stafylokock letade sig SVT play in i hushållet och rotade sig omedelbums i märgen på vår lille pojke. Han bjöds, vad som i god tro antogs vara en liten oskyldig visning, i en hörna av datorn samtidigt som modern i lugnan ro kunde fortsätta knappa runt på internätet och i all tysthet svära som en borstbindare över det bloggtekniska.

"I drömmarnas trädgård" gick upp på halvskärm och sonen var fast. Redan samma kväll brölade han en sån där miserabel olåt som bara små barn och felspelade fioler kan åstadkomma. Föräldramärgen gick av och datorn startade upp på helskärm. Att han sen fortsatte gala som en olycka när läggdags deklarerades togs ingen notis om från föräldrarnas sida då det är att betrakta som normaltillstånd. "INTE SOVA HELLER! MÅSTE LEKA MYCKET! LÄÄÄÄÄÄSAAA?!....NEEEEEEEJ!!".   

SONEN TITTAR PÅ "I DRÖMMARNAS TRÄDGÅRD" I ETT KOMALIKNANDE TILLSTÅND

Därför lades ingen större vikt vid att sonen redan morgonen därpå ville titta ännu mer på "Dajsi do" (för att förtydliga heter en av huvudpersonerna Upsy Daisy. Men så kallar inte vi henne). Aningslöst och en smula fåraktigt (pga den stadigvarande försvagningen av föräldraförståndet) kysste modern sin son ömt på hjässan och introducerade Dajsi do på mobiltelefonen. Smart. 

Inte nog med att vi för länge sedan totalt tappat kontrollen över fjärrkontrollen i tv-soffan, de enda övriga medier vi har och därigenom kan förse oss med en minimal dos daglig information om omvärlden, har nu ryckts ur våra händer. "I drömmarnas trädgård" som är den typen av program som försätter en vuxenhjärna i ett dallassalladliknande tillstånd går nu på repeat på tv, dator och telefon.

ÄVEN LILLASYSTER HAR ANSLUTIT SIG TILL FÖRÄLDRAFÖRDÄRVET

Det sägs att glada föräldrar ger glada barn och glada barn borde ge glada föräldrar. Mnja, jag vet inte denna gången.

Medan barnen sitter hänförda framför vilken skärm de nu behagar välja förtvinnar de nedgångna föräldrarna sakta i fosterställning på vardagsrumsmattan. För oavsett vad man tycker om barnens programval är man beordrad att mystjänstgöra i deras omedelbara närhet. Göttans hjärnmos. Numret till psykakuten ligger på speed dial.

David och Goliat

Far och son har en kvällslek som fadern entusiastiskt kallar "gladiatorerna". Med tanke på att den ene gladiatorn är nära dubbelt så lång och väger fyra gånger mer än den andre får det mig osökt att i stället skänka konceptet David och Goliat en tanke. Jag vill tro att romarrikets gladiatorer precis som tv 4:s hade något jämnare motstånd och inte buffade till en flaxande liten spelevink så han helt ur balans fick fäkta vilt omkring sig för att förtvivlat försöka få in ens en halvmiss. Men den ostoppbare lekledaren anser att all form av regelresonemang runt en så här festlig aktivitet är rent blaj och funderar mycket hellre på om denna, hittills enda gren, är mest lik tv-programmets duellen eller gatloppet. Det lutar åt duellen.

Det är inte det att de inte har roligt. Det har de. Framför allt pappa lekfarbrorn såklart som knappt får luft under leken. Men även den lille tycker det är fasligt kul och fnittrar oavbrutet samtidigt som han flämtar: "Mer! Mer!" 

Den obesegrade familjefadern påkar oförtrutet på bekvämt avstånd och sätter in samtliga stötar i precis rätt läge för att sonen aldrig riktigt ska släppas in i den regellösa matchen.

FEGSTÖT PÅGÅR

Regelbristen får väl anses vara enda anledningen till att inte ens en oformell protest lämnas in vid direkta fulslag. 

Till slut har sonen, utan att ha fått in en ren stöt, Davidat klart och "måste vila lite. Ehhhhhh lite tlött!". Och undrar på det! Efter att ha pustat som hastigast rusar han ut i badrummet för att klunka vatten. Så trött är han så han inte ens kommer på att det är juice han vill ha.

Pappan lägger ytterligare en seger till de övriga och jagar på sonen för att komma i säng. Sedan lampan släckts och lätta snarkningar hörs från barnsängen kan pappan förnöjt somna med ett leende på läpparna.

Antagligen drömmer han om hur viktigt det är att ta till vara tiden medan den ännu är. Innan pojken på allvar blir en utmaning i duellen. Eller gatloppet, vilket det nu är.

Vardagsrumsvisioner

Jag önskar att jag hade det där naturliga ögat för smakfull harmonisk inredning. Det i kombination med en tydlig målbild i hjärnsubstansen så man inte alltid fick förlita sig på den där känslan när man köper något för att åka hem och testa om det funkade. Och sen "hoppsan!". Det är så vansinnigt trist när det inte blev som det skulle. Och ännu tråkigare när den okänslige sambon snusförnuftigt står bredvid och säger: "Du skulle ha lyssnat på mig."

I vårt soptippsvardagsrum har vi en mörkgrå ikeahörnsoffa, en fin gul farfarsärvd golvlampa och hushållsfavoriten, ett likaledes farfarsärvt superfint gammalt slagbord. Och som motvikt ett skrangligt soffbord, en för stor tv-bänk som vi skyr som pesten och sedan förra veckans slakt, en tjockis-TV. Igen. Och minst 15 grävmaskiner såklart. Den sammantagna känslan? 

Lägg märke till grävmaskinen på toppen!

 

Jag vill helst att rummet ska kännas så där mysigt och exklusivt på samma gång. Lite eget med snygga saker att vila ögonen på i reklampauserna istället för att behöva reta sig på snorpapper, herrstrumpor och brödsmulor över hela golvet. Jag bergiper såklart att dessa störselmoment alltid kommer finnas kvar men jag vill tro att jag har mer tålamod med dem om jag kunde rikta en dansktillverkad golvlampa mot en av dem så jag hittar den när jag ska mangla den under högermeden på en Eamesdesignad gungstol. Eller nåt.

BILD: STYLEROOM

Om det kunde bli åt det här hållet skulle jag t o m stå ut med ölburkarna som verkar ha intagit hushållet som en svärm hästflugor.

BILD: INREDNINGSWÅÅGEN

Eller så här, där man kliver över tröskeln och bara inhalerar ett varmt luftigt lugn så man kan sätta det hyperventilerande småbarnskaoset på vänt ett par sekunder. Med lite tur hinner man kanske räkna till fem.

BILD: MOKKASIN

Eller varför inte så här? Ljust romantiskt energigivande. Fast något romantiskt dravvel kommer aldrig komma på fråga hemma hos oss med tanke på att sambon nästan drabbades av en mental härdsmälta när jag köpte hem två rosa blomlampor att sätta på väggen i sonens rum. "Sa vi inte blå stjärnor??!"

 

På min mentala moodboard sitter en rad vill-ha-tingestar och jag har långtgående planer för inflytt av vissa vardagsrumsattiraljer. Bland annat hade jag tänkt smyga in en sån här snygg-fiffig Utensilo över arbetsbordet och hoppas att sambon aldrig får reda på hur mycket man får ge för en bit vit plast i dagens penningvärde.

I vårt relativt svårmöblerade vardagsrum har vi fönster längs en hel vägg och ett malplacerat dörrhål på motsvarande vägg. Men det hade antagligen varit besvärligt möbleringsmässigt sett var på väggen det än hade varit. Men jag är ändå tacksam för det för let's face it, ett dörrhål in till vardagsrummet förenklar ju onekligen vardagen.

På en av kortsidorna ska vi bygga en väggfast hylla som vi ritat själva och i vinkel på den ska ett litet arbetsbord/sideboard byggas (med en vit utensilo över!). Det kommer bli fantastiskt. Hoppas jag.

När vi flyttade in bytte vi golven på nedanvåningen. I vardagsrummet är det svart. Ett väldans snyggt och bra val. Men för att lätta upp stämningen och själva livet en smula vore ett teakskåp på sin plats mot den vitmålade väggen med blåbärssoppa på.

Teakskåp är lite svårt i mitt huvud. Färgen i träet och formen på handtag och ben måste matcha mina högt ställda förväntningar. Inga konstiga ränder i träet och så lite rundade former vill jag ha. Och jag har tillåtit mig att tas med storm av de teakskåp som är detaljmålade i svart eller vitt. Eller gärna båda. Asaballaskitasnyggt.

BILD: EXTRAORDENARYCHARLOTTE

Och över skåpet en öppen hylla, gärna en vit stringhylla där man kan visa upp sina käraste ägodelar som grävmaskiner, tumstockar och lillasyster. Eller vad man nu vill framhäva.

Jag är i absolut behov av hjälp och stöd i utformningen av alla mina planer så det är tur att vi har vår egen familjeinredningsspecialist faster Jenny att ta till när man i sambon möter åsikter som att en tavla ska sitta på väggen så att den täcker ett gammalt spikhål snarare än på ett för rumskänslan mer...harmoniskt ställe. Jenny kommer vara nedringd i höst när vi går all in på vardagsrumsinredningen. Men först ska blåbärssoppefläckarna målas över.

Shelltävling

Stolen Shell

De tjusiga stolarna kommer från Furniturebox

Det är så vansinnigt sällan jag slår till och vinner något när det ska tävlas. Inte ens när det är jackpot på lotto och joker. Korkat kan tyckas men det brukar inte hinnas med helt enkelt. Men när min fantastiska svägerska nosade upp en stoltävling på sin jättefina inspirationsboostande blogg House Number 11, blev jag allt lite sugen på en vinst. Nu vill jag ju egentligen inte knipa dessa finfina stolar rakt under näsan på henne och i sanningens namn kanske ett hundratal jackpotmiljoner skulle komma mer till pass i den stretande lilla barnfamiljen än fyra nya stolar. Men jag tycker de är herrans tjusiga så det kan inte hjälpas. Jag tänker slå till på en vinst. Förlåt Jenny!

Mitt sinne för fart och fläkt är vida omtalat i familjen. Men alla är vi olika och vill man vara med och försöka slå mig på fingrarna så är det bråda tider. Tävlingen gäller bara till den 29 februari. Det är på onsdag people! Klicka fortast möjligt in hos Anna på My Lovely Things och tävla. Fort innan knutarna brinner upp!

Och lycka till!  

Lilla Muckan

Som förälder känner man ständigt ett sting av oro inför hur ens barn ska klara sig här i livet. Tänk om ungen blir mobbad, slagskämpe eller violinist. Eller tänk om de står längst bak i kön när det ska till att väljas kompisar och hamnar i, ska vi säga inopportunt sällskap.

Vår son är en väldigt känslig individ som iakttar allt runt omkring sig och snabbt snappar upp saker. Även sånt man kanske önskat att han kunde lämna därhän, t ex svordomar, datorinställningar och fysiska uttryck vid missnöje. Igår fick han en spontanpresent av sin pappa. En grävmaskin av tvivelaktig kvalitet som genast tappade de svarta banden över hjulen. Sonen blev så vred att han grep om skopan och dängde den i soffan med eftertryck och ett bröl. Så känslosam är nog ett bra ord för att beskriva honom.

Lillasyster är som man brukar beskriva tvåan. Mer tålig. Ibland tänker man lyckosamt att "Isn't she a lucky bastard som har en äldre bror att se efter henne när hon ska ut på sina eskapader" . Sedan ser man samspelet dem emellan och i nästa ögonblick tänker man "Eller vem är det som kommer behöva se efter vem?".

För den tåliga tvåan är inte bara tålig. Hon är kagig också. Hon muckar med allt, hela tiden varje dag. Hon drar ihop munnen och trycker upp läpparna mot näsan medan hon drar långa, kraftfulla tjurlika andetag och ser ut som:

"Do you want a piece of me?!"

Grävmaskinskrok

Inför den stundande födelsedagen har vi funderat på vad vi ska köpa till vår son. Jag läste för ett tag sedan att normal-svensson-femåringen har i snitt 600 leksaker. Jag tror Sixten i runda slängar äger 1 965 841 stycken. Jag fattar inte hur vansinnesmycket grejer ett litet barn kan ha. Jag får lite lite panik varje gång jag går in på hans rum och han "leker lite med många grejer". ALLT ligger på golvet. Efter ett par djupa andetag vadar jag in i det halvmeterhöga golvkaoset för att börja sortera.

Jag är så himla glad att jag insisterade på mycket förvaring på hans rum redan från början. Sänglådor. Byrå. Hyllor med märkta lådor. Verktyg. Klossar. Lego. Crap. I en låda ligger allt sånt som inte passar i någon särskild kategori eller sånt man inte ens vet vad det är. Crap helt enkelt. Och även om man tänker att man kommer få en liten stroke när man ser förödelsen så tar det max 10 minuter att städa upp det. Och det, det é najs!

BILD: ÅHLÉNS

Hur som helst. Leksaker är således inte precis det han behöver allra mest även om en av presenterna innehåller lite lego. Men grävmaskinsfantast som han är så tänkte jag mig en gul grävmaskinskrok från Åhléns i ett paket. Jag föreställer mig himlastormande glädje från födelsedagsgrisen.

Aktivitetsbrädan

När familjens minsta loppa började rusa runt i gåstolen tänkte jag att det vore förnämligt att ha nån lekstation längs hallautostradan. Den gamla aktivitetsbrädan för spjälsängsbruk visade sig vara som gjord att fästa i lämplig höjd på trappspaljén. Och planen har fungerat. Inte alltid men ibland stannar hon till för att ratta och slå lite på sin fina lekplatta.

Och numera, när lilla fröken kan sitta utan att välta och emellanåt hellre ålar på golvet än jagar storebror med gåstolen, går det utmärkt att kräla fram till trappbasen för en stunds pet och pill.

Och har man riktig tur kommer även storebror fram och leker lite. För inget i världen slår storebrorlek. Nåja, det ska vara amning då. Eller kanske ett bad...

IKEAs nya angenäma serie

BILDER: ikea.se

En av IKEAs nyheter är serien angenäm. Fat, skål och vaser i hamrad aluminium med svart utsida i matt finish och en insida som blänker gyllene. Jag älskar IKEA (oavsett vad jag försöker påskina). Där finns alltid alldeles för mycket att köpa på sig. Om inte möbler så småpryttlar eller tyger.

I veckan skulle vi fixa till det sorgliga sovrummet med fläckiga fisvita väggar, omaka garderober och saker överallt. Och det blev absolut lite bättre, det är inte det. Men det blev på bekostnad av vardagsrummet som vi i det närmsta slaktade. Sambon tycker att en handgranat skulle göra sig där nu. Och det är inte utan. Nu har vi två rum med blottade mollyplugg, skitiga tapeter och taskigt möblemang och man vet inte i vilken ända man ska börja. Bedrövelse. 

Inte konstigt att man undrar i sitt stilla sinne om inte en blänkande vas eller kanske ett fat skulle glamma upp tillvaron lite.

Idag är jag hemma ensam med barnen en stund. Sambon har tackat ja till att förära ett söndagsmöte i Lund med sin närvaro. Det beslutet var inte så svårt eftersom han får köra bil dit. Han har haft körkort i ett halvår och tycker fortfarande att det är en fröjd att bara sticka ut dra en repa. Testa väghållningen i olika hastigheter i rondeller, klocka omkörningar och komma först iväg vid rödljusen. Och helst ensam utan barn som skriker rakt ut eller vuxna som undrar om han burnar med flit eller påpekar att det för bakomvarandes skull är bättre att han blinkar än tvättar rutorna för att markera högersväng.
Oavsett hur mötet blir får han en förgylld stund för sig själv medan han rattar runt den lilla familjebilen.

Lockislördag

Sista lördagen i månaden är det loppis i vår lilla håla. Jag missar den alltid. Men inte idag. Jag gjorde tidigt i veckan klart för familjen att denna gången skulle jag dit. På morgonen gick vi igenom förfarandet och kom överens om att sonen kunde tycka det vore roligt att hänga med. Och det ville han. I teorin. Han spatserade hågset iväg för att gå på loppis. Eller "lockis" som han inte helt tokigt kallar det. För nog lockas man att köpa på sig en del skrot som det mesta där faktiskt är. Sonen var inget undantag. Han annonserade sin ankomst så fort han satt foten innanför dörren:

"Här kommer Sixten!!" och stegade sedan bestämt iväg mot den undermåliga leksakshörnan. Där fanns i sanning enbart skit. Men skit värt att gruffas och gorma över. Tydligen. Sonen tryckte handflatorna mot skuldrorna på ett barn och skällde på ett annat som kom lite för nära "hans" inpinkade lekrevir. Jag hade tänkt att han kunde stå där och plocka lite medan jag gick runt men eftersom han förälskar sig i alla typer av grävdon som kommer i hans väg så blev det lugnast för alla "lockisbesökare" om vi bara köpte vad sonen redan såg som privat egendom och gick därifrån. 

Föremålet för hans blinda kärlek var en ytterst stukad och frakturerad grävare av något slag. Bakhjulen är ett minne blott och halva förarhytten saknas. Men det är betydelselösa petitesser. Mitt i det synnerligen viktiga gräveriet på vardagsrumsgolvet avbryter han plötsligt precisionsarbetet, betraktar dagens bästa köp och konstaterar glädjestrålande att

"Det här är ingen dålig grävmaskin!"

Och det trots att själva skopfästet lossnar i parti och minut. Men det gör inget, pappan har lovat att limma det ikväll innan vi lägger oss så det torkat tills imorgon och grävmaskinen kan utnyttjas till sin fulla potential. Och gärna mer därtill.

Undertiden står dagens favoritfordon (dammsugaren tjänstgör emellanåt som gräsklippare) snyggt uppradade på parkeringen medan vi håller lördagkväll där samtliga familjemedlemmar spretar åt varsitt håll. Sonen äter lördagsgodis och har I drömmarnas trädgård-maraton, lillasyster jobbar i leksaksverkstaden, mamman bloggar och pappan återupptäcker kanal 5s  Big Brother och funderar högt på hur programmet skulle sett ut om han hade varit en av deltagarna. Tur vi slipper få reda på det.

En treåring mitt i vardagen

Min fantastiske son är helt makalös. I allt. Men allt han gör och säger står med i utvecklingsboken som vi kände oss nödgade att gräva fram ur gömmorna tidigare i veckan sedan han tyckt alla våra idéer var urusla (byta blöja, middag istället för tv och läggdags kl 20) till skillnad från hans betydligt mer fantasifulla och roliga (balansera mjölken längst ut på den bärbara dvd:n, använda frukt som bollar och slicka på tv:n).

Ena stunden är han jätteglad och sprudlar av liv eller bara myser. Han öser kärlek över både föräldrar och lillasyster och kan komma springande från ett annat rum med trutad mun och ett mmmmmm-ljud när han kommit på att han vill pussa någon. Och i motvikt behövs inte mer än en gåstolsblockad i dörröppningen för att allt ska vända och den där lillasystern är det nedrigaste som kunde hänt honom näst efter de bråkiga nejsägarna till föräldrar.

Och den speciella far-sonrelationen är verkligen speciell. Ibland busar de, brottas och styrkemäter vem som kan bära upp sin kroppsvikt längst hängandes under trappan (kul lek för sonen, prestige och blodigt allvar för fadern). Och lika ofta har de mentala styrkemätningar i högljudda bråk. Pappan vinner oftast men har ju betydligt fler års träning också. 

Dessutom har han sedan årsskiftet en låtsaskompis som heter Elliot. Elliot gör sånt som Sixten inte får, klättar på parkerade grävmaskiner och åker ett varv i tvättmaskinen. Ibland är han på ovanvåningen när vi ska gå upp så vi behöver ropa upp och lugna honom med att vi är på väg. Ibland ramlar ner för trappan och slår sig halvt fördärvad och någon gång har vi råkat köra ifrån honom så vi har behövt vända om och hämta honom.

Det är himmelens fantastiskt att få följa en treårings vardag med alla konstiga funderingar, nya oväntade ord och himlastormande känslor. Och lika frustrerande att genomleva trots, tester och lealösa handleder när vantarna ska på.
Hur kan man inte älska en sån person?

Fredagsmys à la pensionärsmodellen

35-årskrisen tycks inte ha någon hejd. Sambon skickas iväg till stormarknaden för att köpa fredagsmys och kommer hem med Matadormix och Bridgeblandning. Nog för att man kan tycka det är dags att mogna till runt 35-årskalaset men om inte två barn, fast jobb, familjebil (liten!) och huslån fixar biffen vet jag inte om pensionärsgodis är the way to go. Ikväll när barnen är nattade ska jag tala om för honom att det är just 35 och inte 85 han fyller. Halva åttan (medellinjesnittad) bara. Halva åttan.

Stenbrottet vintertid

Idag åkte vi tillbaka vid stenbrottet med fikaväskan och goda vännerna för att leta pinnskatter och kasta stenar i vattnet.

Den lille sonen började genast fynda. Främst pinnar och stenar men även en och annan kotte visade sig vara värd sin vikt i guld.

Efter en något tvivelaktig friluftsstart där den lille sonen tyckte att tvååriga kompisen inte höll sig tillräckligt nära gruppen och därför behövde få sig en rejäl åthutning och en puttikullknuff kunde vi i samlad trupp påbörja dagspromenaden. Den nyss så viktiga gruppsammanhållningen var plötsligt som bortblåst när en av gruppmedlemmarna satte av mot branta backen för en darrig bestigning. Väl uppe stoltserades det i ett "hurra" och ytterligare en pinne plockades till samlingen innan en lika skakig nedfärd inleddes.

Den lilla dottern klamrade sig oroligt fast vid vagnen när pappan vände den baklänges började muttra nåt om lervälling och osäker framkomst.

Friskusfadern tycktes oroa sig för att all natur och frisk luft skulle blir för bra för lungorna men stod icke rådvill utan kunde vid behov snabbt hala fram en giftsticka och lugna nerverna. I samma veva fick han korn på ett rådjur som skulle håvas in för att rädda middagsplanerna men allt gick i stöpet när rådjuret visade sig vara en hare. Eller en duva. Optikern nästa?

Av den rena pojken som lämnade hemmet under sen förmiddag syntes inte ett spår vid lunchtid. För en stund fördes diskussioner angående hans hemfärd. En lång stärkande promenad! Men han hade tur. Vi hittade en handduk i bilen.

Det tunna istäcket över vattnet var vackert att beskåda för vuxenögonen. De fyra barnaögonen som rörde sig alldeles förnära strandkanten noterade endast det isfria vattnet. Däri skulle så många stenar som möjligt kastas innan man skulle hem eller någon förälder satte käppar i hjulet.

Hemmapapporna sörplade kaffe på stående fot och pratade om vem som hade bakat vilka kakor.

Det är bra att ha med sig ett par villiga bärfamnar när man ger sig ut i skogen. Risken är ju ofantligt stor att man tröttnar på vagnen. Det gjorde man. Snälle kompispappan hade inte det minsta emot att släpa runt på lite ballast trots att den tyngde väl mycket mot slutet av promenaden. Tur man inte är en symaskin i en barnvisa!

Papporna, en treårig vettvilling och ett tvåårigt promenadtrött mack- och kakmonster. Hon behövde den välförtjänta vilan på sin fars axlar efter alla mack- och kakrelaterade utskällningar hon gett hunden. Dessutom laddar hon för tvåårskalaset imorgon. Jo man tackar!

Och det gamla brokiga trädet stod kvar. Alldeles naket i snålblåsten. Men o så tjusigt!

Prinsesständer

Jösses! Var det redan dags? Månadsskiftet var det sagt men barn är oberäkneliga.



Medan de nyblivna Hagaföräldrarna firar nedkomsten av sin tvättäkta prinsessa firar vi att vårt spretiga leende börjar fyllas på. Nr fyra bröt igenom idag och förlänger därmed tandbortstiden ytterligare några sekunder.

Titta alla som vill se en begynnande tjusig tandrad som vi framöver hoppas ska charma mer än skrämma.

Och grattis på födelsedagen lilla prinsessan. Det är bara att ringa till skåne om du vill ha lite tandborsttips vad det lider!

Morgonkörigt och kvällsmysigt

"Mamma! Hjäääälp!!"

Morgnarna här kör gärna ihop sig lite. Extra bökigt kan det kännas när man har läst i utvecklingsboken att många treåringar kan klä på och av sig själva. Med mindre än en månad kvar till treårsdagen är det inte utan att man blir lite stressad och i ett nafs hamnar pyjamaströjan...fel.

Desto bättre när man kan krypa in i sitt nya hus som man köpt sig på Rusta för en femtiolapp och som man får måla precis hur man själv vill. Eller hur mamman vill.

Egen vakthund utanför dörren som heter Frasse precis som farfars och Ullas hund. Den skäller lika högt också. Det är bra med hund för inbrottslarm vill man inte ha pga det fasaväckande oljudet.

Här kan man knacka på och få stå på huk i dörröppningen och titta på husägaren när han sitter på sin stol och "dricker lite öl". När gästerna sen gått drar han fram myslampan och lilla teven (en bärbar dvd) och myser upp sig på plastpinnastolen med en film och lite mer öljuice.