David och Goliat

Far och son har en kvällslek som fadern entusiastiskt kallar "gladiatorerna". Med tanke på att den ene gladiatorn är nära dubbelt så lång och väger fyra gånger mer än den andre får det mig osökt att i stället skänka konceptet David och Goliat en tanke. Jag vill tro att romarrikets gladiatorer precis som tv 4:s hade något jämnare motstånd och inte buffade till en flaxande liten spelevink så han helt ur balans fick fäkta vilt omkring sig för att förtvivlat försöka få in ens en halvmiss. Men den ostoppbare lekledaren anser att all form av regelresonemang runt en så här festlig aktivitet är rent blaj och funderar mycket hellre på om denna, hittills enda gren, är mest lik tv-programmets duellen eller gatloppet. Det lutar åt duellen.

Det är inte det att de inte har roligt. Det har de. Framför allt pappa lekfarbrorn såklart som knappt får luft under leken. Men även den lille tycker det är fasligt kul och fnittrar oavbrutet samtidigt som han flämtar: "Mer! Mer!" 

Den obesegrade familjefadern påkar oförtrutet på bekvämt avstånd och sätter in samtliga stötar i precis rätt läge för att sonen aldrig riktigt ska släppas in i den regellösa matchen.

FEGSTÖT PÅGÅR

Regelbristen får väl anses vara enda anledningen till att inte ens en oformell protest lämnas in vid direkta fulslag. 

Till slut har sonen, utan att ha fått in en ren stöt, Davidat klart och "måste vila lite. Ehhhhhh lite tlött!". Och undrar på det! Efter att ha pustat som hastigast rusar han ut i badrummet för att klunka vatten. Så trött är han så han inte ens kommer på att det är juice han vill ha.

Pappan lägger ytterligare en seger till de övriga och jagar på sonen för att komma i säng. Sedan lampan släckts och lätta snarkningar hörs från barnsängen kan pappan förnöjt somna med ett leende på läpparna.

Antagligen drömmer han om hur viktigt det är att ta till vara tiden medan den ännu är. Innan pojken på allvar blir en utmaning i duellen. Eller gatloppet, vilket det nu är.