Ålaräkan

Innan den den lilla dottern föddes sa vi att om man redan har en super-jätte-mega-genom-aktiv unge måste man ju få en stillsam nästa gång. Några sådana regler finns tydligen inte. Inte ens som en oskriven regel. Synd, eftersom jag kan tycka det är behagligt slappna av med en kopp kaffe och bläddra lite i ett glossigt magasin om kvällarna efter en småhäktisk dag. Det slipper jag nu. Istället är det bära, hjälpa, trösta, fredsmäkla, sysselsätta, mata, synas och mysa i soffan som fyller dygnets vakna timmar. Och det är i ärlighetens namn inte det sämsta.

Utvecklingsmässigt är vi just nu precis efter lära-sig-sitta-utan-stöd-fasen och precis innan kan-minsann-krypa-skedet. Mitt i ålastadiet. Oftast sker aktiviteterna helt utan uppvärming och stretching men ibland kan det kännas befogat. Särskilt om man på förhand vet att man ska jaga dammsugaren så man slipper göra en face plant i spagat. (Hände igår under ouppvärmda former). Att lägga på minnet för lilla damen.

Anja Pärssons säl eller omvända ostbågen (vilket man vill) bjuds inte så ofta. Tillsammans med andra egendomliga övningar, vridmoment och ständig fysisk aktivitet har den givit upphov till smeknamnet ålaräkan.

Ibland kan jag komma på mig själv med att fundera på när en lugn fas kan tänkas komma. Det är väl som med allt annat kan jag tänka, fem år efter de flyttat hemifrån!