En treåring mitt i vardagen

Min fantastiske son är helt makalös. I allt. Men allt han gör och säger står med i utvecklingsboken som vi kände oss nödgade att gräva fram ur gömmorna tidigare i veckan sedan han tyckt alla våra idéer var urusla (byta blöja, middag istället för tv och läggdags kl 20) till skillnad från hans betydligt mer fantasifulla och roliga (balansera mjölken längst ut på den bärbara dvd:n, använda frukt som bollar och slicka på tv:n).

Ena stunden är han jätteglad och sprudlar av liv eller bara myser. Han öser kärlek över både föräldrar och lillasyster och kan komma springande från ett annat rum med trutad mun och ett mmmmmm-ljud när han kommit på att han vill pussa någon. Och i motvikt behövs inte mer än en gåstolsblockad i dörröppningen för att allt ska vända och den där lillasystern är det nedrigaste som kunde hänt honom näst efter de bråkiga nejsägarna till föräldrar.

Och den speciella far-sonrelationen är verkligen speciell. Ibland busar de, brottas och styrkemäter vem som kan bära upp sin kroppsvikt längst hängandes under trappan (kul lek för sonen, prestige och blodigt allvar för fadern). Och lika ofta har de mentala styrkemätningar i högljudda bråk. Pappan vinner oftast men har ju betydligt fler års träning också. 

Dessutom har han sedan årsskiftet en låtsaskompis som heter Elliot. Elliot gör sånt som Sixten inte får, klättar på parkerade grävmaskiner och åker ett varv i tvättmaskinen. Ibland är han på ovanvåningen när vi ska gå upp så vi behöver ropa upp och lugna honom med att vi är på väg. Ibland ramlar ner för trappan och slår sig halvt fördärvad och någon gång har vi råkat köra ifrån honom så vi har behövt vända om och hämta honom.

Det är himmelens fantastiskt att få följa en treårings vardag med alla konstiga funderingar, nya oväntade ord och himlastormande känslor. Och lika frustrerande att genomleva trots, tester och lealösa handleder när vantarna ska på.
Hur kan man inte älska en sån person?