Sityliv: Vattenkanna hitåt tack!

torsdag 29 mars 2012

Vattenkanna hitåt tack!

Det är väl knappast en överdrift att påstå att jag inte har särskilt gröna fingrar. Jag tycker hemskt mycket om blommor och köper gärna hem och planterar om och har mig men sen kan jag på inga villkor i världen komma ihåg att vattna dem. Om jag inte generöst ger en slurk extra vatten till en som ser väldigt törstig ut och istället vattnar ihjäl den. Om jag inte specifikt är på jakt efter en rosa Mårbackapelargon eller blå pärlhyacinter brukar jag numera be om hjälp och säga: "Gärna något svårdödat tack!". Därmed går ju fina växter (som jag egentligen vill ha) som murgröna och plättar i luften bort. De hinner knappt över tröskeln innan de skrumpnar ihop i ett brunt ledsamt trassel med nåt spindelnätsliknande otäckt i.

En av mina bästa väninnor bor i spanska Torrevieja med sin familj sen många år tillbaka. Vi försöker åka dit och hälsa på mellan varven, senast var vid nyårsskiftet 2009-2010. Vid den tiden bodde de mitt i stan och från deras balkong såg man en enorm julblomma på andra sidan gatan bakom ett litet hus. Jag hade ingen aning om att de kunde växa som ogräs. De får ju sällan chansen att göra det här.

VARMA HÄRLIGA TORREVIEJA

Nu vet ju jag förnuftsmässigt att mellersta Spanien och södra Sverige omöjligt kan ligga på samma bredgrad men det stoppade mig föga när jag i efterjultider i januari kom att tänka på jättejulblomman som växte upp över taken och bestämde mig för att den arma vissnande stackaren som stod i köksfönstret skulle få sig ett uppsving i trädgården. I marken var det lite för mycket tjäle men den lediga krukan på staketet kunde få sprida lite fägring i midvintermörkret.

"Du vet väl att julblommor inte tål kyla?" säger sambon sedan han efter jobbet upptäckt mitt tilltag.

"Ehh...? Men den spanska blomman..."

"Det var inte minusgrader i Spanien om du minns."

"Ehh...men..."

Och han hade såklart rätt. Det tog inte många timmar för den julröda blomman som var lite torrvissnad i kanterna att skifta skepnad. Till det här tragiska:

OBS TÅL EJ SVENSK VINTER

För ett par helger sen rev sambon ner en blomkruka i två miljoner delar (jord och krukskärvor) på golvet så jag trodde hjärtat skulle stanna i kroppen på mig. Sonen sov nämligen i samma rum som sambon skulle piffa till gardinen lite i eftersom svärmor var på besök. Som tur var rykte sonen snabbt in och kunde sömndrucket lugna sin förskräckta mor: "Det är ingen fara mamma. Det är bara pappa!" Och mitt i det mörklagda stöket stod han, sambon, och försökte smyga. Hur som helst så är där en ledig plats i fönstret nu och jag vill gärna ha någon form av växtlighet där. Samtidigt funderar jag på hur jag ska få något att överleva på ett så utsatt ställe som vår ovanvåning. Men sen tänker jag att om jag hade en snygg vattenkanna stående i fönstret kanske det kunde ske per automatik när jag ändå ska fippla med persiennerna.