"Mormor Haj"

Det bästa i livet är när man upptäcker nya spännande saker. Och vad bättre än att göra det med kära vänner? Således packades bilen med magnumfikakorg, kamera och en möglig sulky för att rattas mot Tropikariet i Helsingborg. Där finns massor med äckligt. Och framför allt nya och spännande upplevelser för alla sinnen. Och trots att jag fick dåliga vibbar direkt vid ingången till den fejkade regnskogen då en nattfjäril flög ut när vi gläntade på dörren och en fladdermus bajsade guano på min hand måste jag säga att det var riktigt trevligt och definitivt värt en tidig morgon, lätt åksjuka och en mindre sanningsstretch för att få in den nye treåringen på gratis tvåårstaxa.

Vi började i den mörka källaren med fuskskattkista, fiskskelett och jättetank med fiskar och revhajar. Fisktanken fångade genast allas intresse och sonen tjoade snart över hela tropikariet: "Titta! Mormor Haj!". Han tycker om barnvisan om hajar...

Även lillasyster stirrade stint på förbipasserande.

Gänget. Två ofantliga-mängder-spring-i-benen-barn och en som önskar hon kunde haka på. Bara nere hos Mormor Haj och hennes polare kunde vi ta det lite lugnt en stund.

 

Jag som med egna ögon har sett saltvattenotäckingen Spartacus på Hartley's Crocodile Adventures i Australien hade svårt att riktigt tro på att detta var en krokodil. Jag hade dock inte för avsikt att testa.

Några ur sällskapet ålade sig in i krokodiltunneln och fram till en glaslåda där man kunde sticka upp näsan och betrakta krokodilfållan på lite närmare håll. Jättehäftig idé. Om det funnits mer än en krokodil som inte låg orörlig på samma fläck i timmavis. Fast vem bryr sig egentligen om kräldjur när man upptäcker hemliga underjordiska gångar?

Sonen stiftade bekantskap med något lemuraktigt av nåt slag. Den ville han förfärligt gärna klappa men skyltarna sa nej. Så då fick han väl huka sig lite och glo på den då.

Och den lille apekatten hukade sig och blängde tillbaka. När kameran var off-switchad, garden sänkt och hjärnan lite avslappnad tog den ta mig tusan ett skutt rakt upp på min axel. Jag trodde jag släppte lite guano själv och skrek ett hundvisselpipsskrik rakt ut i den 80%-iga luftfuktigheten. Tydligen finns inga skyltar om att man inte får klänga på betalande besökare. När jag sansat mig något hoppade den upp på vagnen för att komma åt att dragkampa om kameran. Så det var inte utan att man var lite svett i pälsen när vi tog lunch.

Fika får man visst inte ta med sig utan ska köpa för sina sista slantar på plats. Det hade vi ingen aning om men fick efter orden: "Bara nån macka till barnen..." lov att äta vår egen mat bara vi satt i hyddan där inga andra gäster såg oss. Sambon håller fortfarande på att dö skämsdöden när han tänker på hur övriga sällskapet ohämmat lastade upp nystekta pannkakor med sylt, kaffetermos, mackor med skinka och räksallad, frukt i bitar och chokladkex för att onsdagsfrossa i en halvtimme medan barnen tjoade omkring bland ödlor och surikater trots tyst-skyltar. Men vi satt åtminstone i hyddan.

På flera ställen härjade djuren fritt omkring huvudena på folk. Just den här långsvansade trötta stackaren härjade inte alls men hade gissningsvis ställt till en scen à la Ferdinand på julafton, om sonen fått driva igenom sin idé om att rycka i den inbjudande svansen. Pappan gillade inte idén.

När vi gått hela rundan på tre olika våningar kom vi till tävla-mot-djuren-rummet. Familjefadern var först ur skorna och inne på mattan för att mäta sig mot regnskogsfaunan. Och jodå, han stod sig hyfsat mot flera otäcka sorter.

 Gibbonapan är visst världsmästare på armgång och räcker det med det skulle förmodligen sambon klara sig finfint i vilken regnskog som helst. 

 På stationen där man fick prova att tävlingshoppa mot olika kräk var det bara nån kanin eller hare som hoppade längre än sambon. Gott resultat trots att kängurun inte ens var representerad.

 

 Sonen däremot hoppade inte ens lika långt som en kattloppa och har i ärlighetens namn en del hoppteknik att jobba på.

 Och sen kan man klaga på felkalibrerade vågar bäst man orkar, den visade ändå att han väger någonstans mellan en orangutang och en struts. Mest åt orangutanghållet.