Krämarmarknad

Efter en dag i Simrishamn tyckte vi inte att vi fått ut riktigt allt vi önskat så vi bestämde oss för att åka tillbaka. Pronto. 

Efter en liten incident i grannskapet där jag kvällen innan avfärd blivit av med sonen två gånger (en rymning till ett närliggande dagis med förpassning till trädgården som resultat följt av ett utbrytarryck då han klättrade över det knappt två meter höga staketet in till grannen för att skrämma slag på dem - och mig) beslutade jag att sätta telefonnummerarmband på ungen innan vi stack iväg. Ett smart drag då det visade sig vara krämarmarknad i Simrishamn just den dagen.

Sonen som på marknad för senast en vecka sen inte vågade sig på tivolilivet på annat sätt än att storögt gå runt och titta på alla karuseller skulle prompt in i lustiga huset. Hans far tyckte det var ytterst olämpligt för en så liten och ganska snubbelbenägen kille att ragla runt på tvåvåningar hopp-ryck-snurr-vagg-blåsutmaningar så sonen tog med sin mor på äventyr. Stundvis äventyr à la Marilyn.

Och när han bara värmt upp var det fullt ös medvetslös i karusellandet. Efter att ha vägrat köpa ett rabatthäfte stod plötsligt barnafadern sammanbitet med blott två biljetter kvar i just ett rabatthäfte och pressade fram ett uppretat: "Han har åkt denna 4 gånger i rad nu!".

Dottern ägnade sig i vanlig ordning åt sabbotage.

Med de sista två biljetterna valde vi ut en karusell som även lillasystern kunde hänga med på. Och hon som älskar allt som är potentiellt livsfarligt var riktigt i gasen när det blev åka av.
Men underbart är kort och båda barnen avgrundsvrålade när vi drog dem ut från marknadsområdet. Och föräldrarna fick trött inse att vi nu kommit in i en ny era. Karuselleran.