Så fort sambon och jag pratar utflyktsmål kommer han oftast bara på skogen vid vårt lokala stenbrott eller det något mer avlägsna Ale stenar vid Kåseberga utanför Ystad. Så när vi ändå var ute och fräste med den lilla familjebilen på Österlen och fick syn på skylten:
hojtade jag "Tvärnita!" från baksätet trots att klockan var solnedgång och vi egentligen både var trötta och lite hungriga och hade varit iväg hela dagen. Men det var verkligen på tiden att sambon fick visa de där stenarna han alltid pratar om och som han ständigt plockar fram som något enastående ur sitt barnaminne.
Backen upp är inte nådig och jag som stannade till för att njuta lite av den varma kvällen och omgivningarna hamnade genast på efterkälken.
Kåsebergafåren kan inte gnälla på vare sig grönt gräs eller utsikten.
När solen är på väg ner vid 21-snåret möts man av den här silhuetten när man kommer över krönet på toppen.
Stenbumlingarnas varande omges av stor mystik. Ingen vet riktigt vare sig hur, när eller varför men enligt informationskartan en bit innan målet kan man med hjälp av solen och skuggor hålla ordning på fyra dagar om året; sommar- och vintersolståndet samt höst- och vårdagjämning. Göttans mos! Personligen hade jag velat vara säker på julafton också men man kan inte få allt. Tydligen.
Är man tre år är det uppenbart att stenarna är där för att man ska kunna leka kurragömma.
Skeppssättningen antas vara runt 1000 år gammal och stenarna är förmodligen gamla begravningsstenar som släpats hit. Av en veritabel dåre om sambon får gissa.
59 stenblock bildar ett 67 meter långt och 19 meter brett skepp. Mot två av stenarna på högerflanken lutar sig sambon och sonen lite ledigt och coolt. Längst bort anas tyska turister som ihärdigt försvårade fotograferandet.
När sonen väl fått syn på fältet mot horisonten styrdes kosan i rask takt dit.
Den vansinnigt branta backen ner till havet var oerhört spännande och borde haft en egen informationstavla kunde tyckas.
Bitvis fick vissa tas i hampan för att inte hoppa över kanten.
Alla ville såklart leka och springa nära stupet.
Hela stensättningen sedd från stupkanten. Det blåser såklart så gott som alltid från en högt belägen plats intill öppet hav. Men en riktig härlig plats är det. Åtminstone när det är snudd på folktomt. Och fint väder. Och någon uthållig har burit med en full fikakorg upp.
Över havet gick solen sakta ned. Men då var vi redan på väg hem och oroade oss för att vi inte såg fåren ordentligt eller tillräckligt länge eller om vi skulle få nått mer i oss innan natten. En obefogad oro skulle det visa sig.
Väl hemma snubblade vi rakt in på grannarnas grillfest och fick god mat och sonen fick sjunga sina alldeles första snapsvisor. Han valde de han kunde - Midnatt råder och smurfarnas Hallonsaft. Och när partyhatten åkte ned över ögonen var det läggdags å det grövsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar