Barnkalaset 2012

Varje år i augusti samlar de blekingska päronen in sina telningar för en dags lek- och grillfest. Det startade sedan barnen spritt ut sig utanför hemkommunen för att alla skulle samlas och ses åtminstone en gång per år. Tillställningen kom att kallas Barnkalaset och är numera en familjetradition som vi håller stenhårt på. Sedan några år tillbaka har familjen utökats med tre nya deltagare. Två av dem står som bekant jag för.

Festligheterna kickstartas traditionsenligt igång med en storpack Bullens med bröd. I år visade en av de yngre kalasdeltagarna prov på grov osmaklighet genom att läsa högt från innehållsförteckningen på plåtburken.

Sen ställs danmarksdrickat och en skål till kapsylerna fram och spelen är igång. Då lekarna inte är direkt barnanpassade har viss oro tyngt föräldraskapet i gruppen men det gick bra i år igen. Inga blessyrer förutom ett sönderkliat myggbett på en av fäderna.

Så till lekarna då:

Vi tävlar parvis och inleder med skyttet. För några år sen pga att det blir svårt att se vad man skjuter på efter mörkrets inbrott och numera för att få det undanstökat innan något av barnen tror att de ska få vara med och leka.

Luftgeväret har tidigare år varit i stående men gjordes nu om till sniper-stajl så vi kunde kräla runt i buskarna för att dölja för barnen vad vi höll på med för roligheter. Just liggande skytte passade mitt prickande förnämligt jag som annars brukar skjuta ned vegetationen omkring mig. Det passade som synes även min syster som så sent som förra året missade att tänka på rekylen och fick snöpligt gå hem med ett hack i pannan.

Det ena prickskjutandet avlöste det andra. Soft air gun. Fem kulor. Tre meter från tavlan. Jag satte två skott. Och skjuter man bredvid måltavlan studsar kulan tillbaka och snärtar till en på benet.

Blåspilarna är en populär gren bland herrarna i gänget. Förutom tävlingsrundan, som inte bjuder någon som helst tjuvträning, stod sambon, bröderna och svågern ute tills skymning med sina interna tävlingar.

Barnen som inte får vara med får antingen sitta i sandlådan eller på en stol och glo. Och hur kul är det? Kusin M tröttnade på de vuxna barnsligheterna och gick istället in för att läsa dagens djurannonser i lokalblaskan.

Resterande två tävlingsgrenar är hästskokastning och knivkastning. Det är på dessa två jag stupar vartenda år. Jag nollar. Svågern kastar ihop ett par 20-poängare. Och saken är biff - de vinner och vi förlorar. Just här ses halvsystern kasta en kniv sedan hon störts av nyss nämnde svåger. Observera alltså att kniven inte ska sväva över tavlan och in till grannarna...

Sonen som måste tänkt detsamma sökte skydd för att våga fortsätta följa kasttävlingarna.
 

Kusinerna som har en bit kvar innan de kan delta i de stora tävlingssammanhangen hade fullt upp med att träna dela-med-sig-lekar.

En stund innan maten kan det bli lite drygt. Då är det kul att sociala klubben är med på festen.

Middagsbordet dukas upp med pommes stripes, grillade vitlöksbiffar, en stor grönsallad, lök, dressing och fefferoni. Allt hör till, även maten är nämligen traditionsbunden. Här sitter man sedan hela kvällen och lyssnar på segerskravlet och skickar runt godisskålar och pimplar rödvin tills man blir trött och åker hem eller går och lägger sig.

Finspriten korkas upp fram mot kvällningen för de som önskar smaka av värdparets flytande guld.
Segerlaget får ett pris. Inte ett så här tjusigt men väl lite bubbel och för den individuelle segraren - en flaska vin. All sprit gick för tredje året i rad till halvsystern och hennes sambo. Själv tvingades jag återigen lyssna på sambons klagovisa om att det är hög tid att se över lagen till nästa år.