Igår innan middagen höll sambons hjärta på att hoppa ur led när han såg nåt stort mörkt flytta sig från skokaoset in mot köket. Jag tror han hade hunnit snöra på sig ena kängan som vapen mot den potentiellt största spindel han någonsin sett när han insåg att det inte alls var en spindel denna gången. Det var en groda.
En hal liten ål som kastade sig fram och tillbaka över köksgolvet. Sambon samlade sig snabbt så fort att han kommit till sans och hämtade salladsslungan (!) för att fånga in vår lille gäst.
Sen samlades alla nyfiket runt hans tillfälliga hägn för att beskåda den stackarn. Dottern tyckte såklart att salladsslungbunken var onödig och förökte ihärdigt fipsa undan den för att verkligen kunna studera "ko-cka" (kort för kou-ack-ack-kaa från en känd barnvisa). Sonen var alldeles exalterad och pratade hojtande med grodan. Sambon funderade kort på möjligtheten att borra hål salladsslungan för att konvertera den till akvarium. En fundering jag kände mig nödgad att slänga in mitt veto på. Både för grodans och salladsslungans skull.
Så spännande att få se en groda! Frågan var bara vad hans agenda var. Vid läggdags kände sig sonen tämligen säker på att grodan antagligen var en pojkgroda som hette grodan Groda och hoppade in till oss för att roffa åt sig av sonens leksaker.
Historien slutade lyckligt med att familjefadern fokuserat bar ut groda och salladsslunga på gräsmattan med ett stadigt tag i lokalreklambladet. Sen drog vi på oss varsitt par skor för att vinka farväl åt grodan sedan sonen fått släppa den fri. "Hej då grodan! Kom snart och hälsa på oss igen!", var det sista en halvstressad groda hörde medan han flydde ut i mörkret...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar