Veckorna går så vansinnigt fort nu när vi vardagsrutinjobbar som vanligt igen. Man hinner ingenting känner man. Upp-väcka barn-iväg-jobba-hem-middag-bada/leka/bråka-jaga ungar i säng-pusta innan läggdags(om man inte somnade före ungen vid nattningen).
Fast lite hinner man. Barnen gör i allafall. Sonen såg nåt program på barnkanalen där de gjorde våfflor och blev så sugen på våfflor, trots att han aldrig ätit det, att vi blev tvungna att göra det till lunch under helgen.
Och dottern, som på allvar, äntligen lärt sig gå har också begripit sig på att sova ett par rejäla timmar om hon bara får göra det utomhus. Det är två mycket goda egenskaper som bringar viss frid i föräldrasjälarna.
I samband med att spelskåpet plundrades en dag helt apropå, fann sonen en verklig skatt. Ett fantastiskt timglas. Han hade ingen aning om var det var men han gissade på en kaffebryggare. Eller nåt snarlikt.
Helgen ägnades mest åt snörvlande och hostande. Och astma. Och 4 timmar på barnakuten mitt i lördagsnatten. Sonen blev hur som helst hjälpt och somnade i vagnen medan vi väntade på att doktorn skulle godkänna hemfärd. Den vakande modern somnade med. Med huvudet ner i handväskan.
Hur som helst, astmahelg betydde vab-måndag. Med mycker lera.
Det kavlades och bakades enligt receptet som för bara två år sen var ett vanligt recept på trolldeg. Nu hade det fått sig en ordentlig översyn för plötsligt hällde sonen i "tusenfemtio liter" av någonting. "Kan det verkligen stämma?" undrade hans mor högt som tyckte sastrullen såg ut att vara i underkant till den typen av storbak. "Jaaa-aaa!" sa sonen. "Det står ju här!" sa han och tryckte upp lappen med receptet alldeles för nära näsan och den vindögda moderssynen.
En runda till stan tog vi oss tid till också. Där fick sonen syn på den makalöst extraordinära fontänen som är placerad rakt på marken där man går. Som gjord för att dra till sig ungar utan regnkläder. Och fast man kan få panik för en liten blöt fläck på tröjan som man spillde när man drack satte sig sonen lugnt i vagnen med dyngsura byxor efter sin fontänbärsärk (med uppkavlad ärm!) och sa lugnt: "Det gör inget mamma. Det torkar!". Det gjorde det. Och modern tappade hakan.
Sen den ytterst korta ambulansfärden för två veckor sen har ambulanser över lag klättrat högt i status om sonen får säga. Numera är han stolt ägare till ett alldeles eget exemplar (eller två, polisbilen betraktas nämligen också som en ambulans). Det tutas i tid och otid (gärna till Midnatt Råder-melodin) och spanas som aldrig förr efter utryckningar. När han blir stor ska han bli grävmaskinistambulansförarsnickare.
Det beror lite på vilket som drar mest för stunden. När farsan Baloo asar fram verktygsarsenalen för att sätta upp den nya ikeaförvaringen hänger sonen över axeln på sin far och ställer sina ca 1000 frågor (samtliga följda av minst ett "varför?"). "Pappaaaa? Ska du bli snickare?" (...) "Varför?" (...) "Det ska jag med. Och mamma med. Och Tyra med...."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar