Wämöparken, Karlskrona

En klarblå marsmåndag när ungarna är glada gör man bäst i att aktivera sig med lekplatslek och fika i glada vänners lag. Det var exakt vad vi gjorde i måndags. Vi dängde ned barnen i vagnen och sköt fart mot den fina Wämöparken i Karlskrona. Här finns nåt för alla. Loppisar, kaffestuga, lekplats, djur att titta på och kanske kasta in sin macka till, parkbänkar för trötta ben, fina fikaplatser längs vattendraget och är man bara i den åldern och det råkar vara rätt tidpunkt på dygnet så är det en utmärkt plats för den första tonårsfyllan.

Familjefadern var glad i hågen fast han var underrättad om att han var ensam man (om man inte räknar en 3-åring och en 1,5-åring) bland idel kvinnfolk. Men han hann inte mer än att hysta upp den lilla dottern i luften innan han brölade nåt om att man inte sparkas.
När alla (fadern) hade lugnat ned sig var det fikadags.

Den lille sonen har allt som oftast myror i blöjan när måltid annonseras och vägrar emellanåt att delta över huvudtaget. Måndagen var en sådan dag. Vi andra satte oss i solen för att avnjuta medhavd matsäck och varandras sällskap. Och allt gick som tåget tills sonen ändrade sig och ville ha en drickayoghurt. I samma stund som han öppnade flaskan insåg jag att vi inte ägnat servetter en tanke. Sonen som inte har en aning om hur man dricker lite städat ur en flaska spillde såklart. Min organiserade väninna plockade raskt fram en näsduk som jag tacksamt tog emot och skulle precis börja gno över sonens jacka när jag ser att dottern sitter med yoghurtflaskan uppochnedvänd i mitt knä. Göttans mos. Fikasessionen slutade således med att det inte fanns utrymme för några som helst snoriga näsor den eftermiddagen.

Att en och annan svordom gick åt rörde inte dottern i ryggen. Hon fann en av sin mors bästa väninnor och vägrade plockas ur hennes famn på en lång stund. Fina tant Fi är en av de bästa!

 Efter maten ätits upp och djuren beskådats bar det av mot nästa lekplats. Den som ligger precis vid kompisarnas hus. Den andra av mina kära väninnor bor där, på en av Karlskronas öar med sin småländske make och deras två barn. Den söta flickan som jag har förärats vara gudmor åt berättade att hennes pappa har en egen bil och att hon och hennes mamma delar på den andra. Hennes lillebror får vara glad om han får åka med antar jag.

På lekplatsen fanns en förstklassig stelopererad grävmaskin. Den lades omgående beslag på. Man kunde bara gräva upp sanden och släppa den på samma ställe, inte vrida ekipaget så som man kanske skulle tänka sig. Väninnorna berättade att tydligen löser kommunen lekplatsproblem (när barn har slagit sig) genom att stympa lekplatserna. I tant Fis hembygd finns knappt sand kvar att gräva i eftersom någon skulle kunna sätta den i halsen.

Men man kunde ändå gräva här. Och man kunde definitivt vinka åt tjejerna uppe på lekställningen. Uppskattat. Även om man kort hojtade: "Haj då!!"

Dagen avslutades med gungspecialisterna i gungorna. Obligatoriskt vid varje lekplatsbesök. Sonen vrålade från sin grävmaskin att gungan var hans när ett annat barn bara gick förbi den. Och den lilla dottern som stålade ikapp med solen där hon svoschade fram och tillbaka, hängde plötsligt egendomligt över gungan när tant Fi sa: "Jag tror hon somnar nu..."