En olydig mästerfotograf

Ibland har man hört om vissa människor som har barn som "man bara brukar behöva säga till en gång och sen gör de inte så mer". Sådana barn har inte vi. Vi har nog sagt till sonen 300 gånger att han inte får stå på sin syster, sutta på fjärrkontrollen eller köra runt kameran i sin bil. Men det tycks aldrig sjunka in. Vi har även provat att säga det på franska och engelska men med samma resultatlösa utfall. Jag tror han tar på sig gåsakostymen varje morgon och så fort han får en tillsägelse så rinner det bara rakt av honom. Praktiskt. För honom. (Jag måste med skaffa en sån kostym). Men varje gång han mot bättre vetande har tagit kameran går jag igenom bilderna och inte sällan finns där någon fin eller lite konstnärlig bland alla suddiga oidentifierbara motiv.

Som de här. Helt fantastiska bilder i mina partiska (förvisso) ögon. En skarp, färgstark lillasyster utan tillstymmelse till ihopknycklat ansikte och ruffsig tandrad. Och det fina sommarträdet i svartvitt, egenhändigt inrattat i kameramenyn och hastigt klickat upp i skyn mitt i ett parti krocket. En bild mitt i nuet.

Att en liten illbating får till så fina bilder på egen hand när inte ens fullvuxna läskunniga lyckas renderar en del frustration. Men bilderna blir unika och personliga i och med den unge knapptryckarens ålder och ovilja att göra som "tesagt". Modershjärtat kan inte hjälpa att det blir en smula stolt samtidigt som det latent laddar upp för att schvunga runt kroppens hela blodvolym ett par varv i samband med nästa tillrättavisning.