Sommartider hej hej sommartider!

Sommartid och våffeldag som sammanfaller. Hur lyckosamt är inte det? Vi tog oss en rejäl sovmorgon till kl 10 efter gårdagens festligheter och när vi tröttnat på morgonmyset i sängen spatserade jag med bestämda steg ner till köket och drog fram det gamla våffeljärnet. Efter ett par missöden innefattande felmåttande och mjölbaggar (blärk!) räddades situationen av det här fantastiska receptet med vichyvatten i, och dagen kunde bli precis så bra som den skulle. 

PRECIS PERFEKT GODA VÅFFLOR

MED GRÄDDE, SYLT OCH KAFFE SOM SIG BÖR

GRÄDDEN FICK STANNA HEMMA

Så många som bara fick plats i allas magar och resten ned i picknickkorgen. Vi enades om utflyktsmål och packade lite fler bra-att-ha-grejer lämpade för skogspromenader (förutom en extra tröja till mig) och åkte till Bokskogen i Torup långt ute på Malmövischan.

Med barnen i kärran togs rejäla kliv rakt in i den vinternakna sommartidsskogen och efter en kort överläggning valdes det korta tvåkilometersspåret. När man har med sig små människor som "kan själv" är utan tvekan en kort långpromenad att föredra.

 

Man blir lika fånleendelycklig varenda gång man ser en vårblomma ända tills de är överblommade allihop. Då blir man snabbt varse att våren de facto är över för denna gång men kommer lika snabbt ihåg att större delen av sommaren gudskelov är kvar.

Sonen tycker precis som sin mor att blommor är "jättesiina!" och intog sin gammelmormors trädgårdsarbetarposition när han skulle lukta på en vitsippa. Den luktade förväntat och enligt utsago: "jättedott!".

Sambon läste högt från skylten: "Välkommen t...mummel mummel...afé med HEMBRÄNT. Vi går dit!!"

Vi gick dit. Och vi njöt på olika vis av den lååånga grusvägen. Eller ja, dottern njöt väl inte precis över huvudtaget. Det blåste lite kallt mitt på åkern och hon ville absolut bli buren. Vuxenteamet rörde sig som yra höns runt barnen för att tillgodose önskemål så egentligen stod väl sonen ensam för det verkliga livsnjuteriet. Han letade stenar att kasta i vattendraget längs vägen.

Den lille grönkepsade stensamlaren är mer än nöjd med att det åter är kepssäsong.

Traktor hörande till statarmuseet. Den gick inte alls lika fort som den i "Fåret Shaun" så sonen tröttnade på en gång och hoppade ner för att utforska nåt som var roligt på riktigt.

Sköna bönor som någon lagt lite snyggt på en bräda i lantmiljön. Jag gillade de rosa. De såg lite ut som påskgodis. Passande i tiden men jag avstod ändå ett smakprov.

Det här var riktigt tjusigt tyckte jag. Två stora armeringsjärn lutade mot en vägg och i nederdelen klängde sig vissnade fjolårsväxter kvar. Tänk så fint att ha murgröna, klematis eller en treåring klättrande där till sommaren!

Istället för att jag frågade om man fick äta medhavd fika på statarmuseets café tog vi med hela konkarongen till skogs så den känslige sambon slapp skämmas. Där hittade vi en bänk vid en gammal tåghållplats. Sambon kollade tidtabellen men det sista tåget hade redan gått. Den 9 maj. 1948. Förvissade om att ingen typ av kollektivtrafik skulle störa oss kunde vi, lätt huttrande, avnjuta våra mackor, våfflor och kanelbullar med kaffe, saft eller vatten.

Lillasyster lär sig dricka själv vilken dag som helst nu. Bara hon vänder flaskan på rätt håll.
Nöjda och glada körde vi sedan hem med en sovande storebror och en övertrött lillasyster som dock tvingades kapitulera när bilmotorn brummande igång denna gången med.

Allt som allt en underbar men lite kylig första sommartidsdag. Sambon kunde dock inte njuta fullt ut av den härliga dagen eftersom han under natten bestulits på en timme. Men om någon vecka eller så när han kommit över förlusten kan förmodligen även han uppskatta att kvällarna nu blivit ljusare. Hopp om livet!