Vakna på volley?

Lilla läppspelar-Fia har i takt med att rörligheten ökat blivit alltmer våghalsig och ur föräldraperspektiv direkt obehaglig. Hon kryper inte ännu men krälar obehindrat runt som en liten larv. Och kan likt en sådan också resa sig upp på bakkroppen så hon kan ta sig över hinder. Det är just det som är så obehagligt. När hon vilar om dagarna sover hon i vår säng (spjälsäng har aldirg varit något seriöst alternativ för lilla damen). Och för att ge mig själv ett försprång när hon vaknar har jag byggt upp en vall av kuddar och täcken som jag har känt är så pass gedigen att den skulle stoppa svallvågor av den rejälare sorten. Men tydligen inte en liten flicka i niomånadersåldern. Det läskiga är att hon inte per automatik ger ljud ifrån sig så fort hon vaknar utan hon kan gott tänka sig att jobba lite på egen hand i det tysta innan hon har fått nog av hinderbanan. Så när hon ligger och vilar går jag spänt runt med öronen på skaft för att snabbt svischa upp för trappan vid minsta pip. De senaste dagarna har jag kommit in och hittat henne liggande som en vippbräda på sängkanten. Och vad hjälper det att skälla på henne bara för att jag får hjärtsnörp? Inte ett dugg. Nu har jag därför slutat med vallbygget men oroar mig ändå att jag endera dagen kommer ta henne på volley när jag trycker upp sovrumsdörren. Ska man glädjas åt något så får man väl se det som tur det inte är så varmt ute än så fönstret står öppet...