Mitt i strålande Dalasol, skidvalla och blåbärssoppa kommer dagens första konflikt. Den lille sonen sitter vid SVT play och låter sig hypnotiseras av "Dajsi do" och vill på inga villkor i världen pausa tittandet för frukost. Efter flera resultatlösa försök med lock och pock, hot och vädjan stegar fadern med bestämda kliv in i vardagsrummet, tvångspausar datoreländet och slänger upp sonen på axeln för att transportera honom ut till sin plats vid köksbordet.
Men sonen "vill inte!". Det är en fras han börjat använda sig av lite väl mycket i det sista. "Jag VILL INTE!" vrålar han åt allt. "Du måste byta blöja". "Klä på dig!". "Nu ska vi äta". "Läggdags!". -"Jag VILL INTE". Ett rätt torrt och svårmodigt uttryck som snabbt känns uttjatat tycker jag.
Han meddelades i all enkelhet att frukost vad det som gällde om han var intresserad av någon som helst akvitvitet under dagen som inte innebar att ligga raklång i sängen och sova (korkat föräldraargument men också ett desperat sådant). Han åt några musbett av sina ägg och bacon och sörplade i sig sin juice. Den orörda mackan beslutades enväldigt att han skulle äta upp. Åtminsone halva. För att piffa till den fick den bit skinka på sig men sonen stirrade bara stint framför sig och svarade över huvudtaget ingenting på de hot, krusningar och böner som framställdes. -"Du får inte följa med ut och måla i förrådet". "...". -"Du får inte se mer Daisy Do". "...". -"Vill du inte gå ut?" "Nä". -"Man måste ju äta frukost annars tappar man penseln när man ska måla". "...". -"Snälla ät åtminstone halva halva mackan!". Inget.
Till slut bestämde han sig ändå för att säga något så han slängde fram sjukkortet. "Pappa? Jag är lite sjuk".
Då kan man ju inte gärna tvinga honom att äta. Föräldrarna får genast dåligt samvete. Han hänger med huvudet en stund men hamnar rätt snart i en ljudlig brottarlek med sin far och ser plötsligt inte alls så sjuk ut längre.
Frukostbordet tänker han hur som helst inte återvända till idag. Resterna efter honom slängs och föräldrarna har resignerat. Då plötsligt smyger sig Dajsi do-frestelsen över honom igen och han inleder stora Daisy Do-tjatet.
FAMILJESABBOTÖREN UPSY DAISY
Den nästan slocknade lågan av hopp hos föräldrarna brassar upp till full låga igen. Föräldrarna får vittring. Nu jädrar i den lilla lådan ska ungen få se på konsekvens! När poletten äntligen trillar ner och han inser att anledningen till att han inte får se på tv är att han inte åt frukost (hur f*n han nu kunde missa det under hela frukosten då vi inte precis hann med något annat samtalsämne) och att han nu inte har möjlighet att rätta till sitt misstag, faller fasaden. Han bölar, bönar, ber och tjatar lite till. Men föräldrarna står hårdnackat på sig. -"Det blir icke något Daisy Do, du åt ingen frukost!". Sonen kryper uppgivet ihop i fosterställning i soffan medan föräldrarna segervisst gör en mental high five.
Fadern skramlar ihop sina målarredskap och trycker ner fötterna i fuskfoppatofflorna. -"Nu får du se Vasaloppet!" säger han lakoniskt och går ut i förrådet.
VARNING FÖR VASALOPPET!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar