Dagismemory

På dagis firar man alla barnen när de fyller år. De får enligt regelverket inte köpa presenter eller bjuda på tårta, glass eller nåt annat livsfarligt med socker i. Istället har de ordnat det jättefint så att det barn som fyller år får sitta på en stor rund golvkudde under samlingen med en guldkrona i kartong på huvudet och välja vilka sånger som ska sjungas. Och sen sjunger de såklart födelsedagssång också. I torsdags när sonen gick till dagis för första gången på nästan sex veckor började alla barnen nynna på "Vi gratulerar" medan de skopade upp sand i sina hinkar eller trampade förbi på en trehjuling. Alla ser verkligen fram emot firardagarna. Och det här med att de inte får köpa presenter gör såklart ingenting men personalen vill gärna ge något litet ändå. Förra året fick sonen trolldeg i en plastpåse med receptet skrivet på en lapp som satt fastbunden i ett snöre på påsen. I år fick han, förutom guldkronan, ett jättefint dagismemory med bilder på alla sina kompisar -  och en grävmaskin.

EN GAMMAL SERVETTKLÄDD SMÖRBYTTA FICK VARA KARTONG

18 PAR

Spelet passar bra in i Sveas färgutmaning som denna veckan är grön. Och faktiskt även på ett av hennes inlägg om ett hemmagjort memory. Det är väldigt enkelt och jättekul för sonen att ha. Den stunden han sitter med och anser att "Nu är det jag tur!" vänder han på korten och säger namnet på den han ser. Korten är utskrivna på vanligt papper och limmat på en bit färgat dito.

När vi fick hem det höll limmet på att lossna på flera av korten så vi laminerade dem för att göra dem mer tåliga. Och det har redan visat sig vara ett smart drag när lilla sprätthönan till dotter ålade sig rakt in spelförberedelserna och svischade bort ett av korten till andra sidan rummet.

Favoritmotivet. Grävmaskinsparet är det första han letar upp och vill sitta med i handen. Det par ingen kan "vinna" på ett bra tag framöver som det ser ut nu...

Vedförvaring

Tidigare under vintern när vi var mitt uppe i en diskussion om huruvida vi skulle börja renovera sovrummet eller kanske lilla toaletten beslutade vi oss för att hasta iväg till ute-brasa-affären för att köpa oss en liten eldstad. Jag tyckte kanske att det var lite overkill mitt i vintern men sambon som älskar när det brinner hävdade att det var jättemysigt och tänk så mycket korv vi skulle kunna grilla i den. Och det är absolut mysigt även om inte en enda korv siktats i närheten av mysbrasan ännu. Men till sommaren, då!

Jag brukar mest betrakta härligheten genom vardagsrumsfönstret om jag skulle råka gå förbi medan sambon och sonen gärna bulsar på sig trädgårdsoutfiten och tar med ett gäng tomtebloss ut för att speka runt i trädgården och mysa vid elden.

Vi får helt enkelt nöja oss med att fortsätta sköta våra vardagsbestyr till originaltapet på lilla toaletten och sova i den gamla hårda sängen i rummet med fulfurudörr och mörkbruna 70-talslister ett tag till. Inte för att det är ett problem, det ger mig mer tid att fila på hur bra det ska bli när vi väl gör det. 

Under tiden har jag framfört önskemål till hemmasnickaren om att kanske göra något trevligt vedställ till träklossarna som ska brinna upp där ute. Jag tyckte att om jag ritade ett kunde han gott bygga det. Och just som den diskussionen hade startat hittade jag bilder på ett ställ som ser nästan exakt ut som jag menade. I många olika färger och till fler användningsområden än jag egentligen tänkt mig. Så nu kommer han kanske undan betongbottengjutning och vinkelkapande men å andra sidan kanske han får fälla sätet i lilla familjebilen och åka iväg för att köpa på sig ett par av den färdiga varianten. Vi har exempelvis ingen vettig lösning på vare sig handdukar, skokaos eller vinflaskor. Fast jag hade nog ändå föredragit ett hemmabygge. Även om Röshults Manhattan Cabinet är himmelens snyggt det med.

BILD: MANHATTAN CABINET - RÖSHULTS

Vattenkanna hitåt tack!

Det är väl knappast en överdrift att påstå att jag inte har särskilt gröna fingrar. Jag tycker hemskt mycket om blommor och köper gärna hem och planterar om och har mig men sen kan jag på inga villkor i världen komma ihåg att vattna dem. Om jag inte generöst ger en slurk extra vatten till en som ser väldigt törstig ut och istället vattnar ihjäl den. Om jag inte specifikt är på jakt efter en rosa Mårbackapelargon eller blå pärlhyacinter brukar jag numera be om hjälp och säga: "Gärna något svårdödat tack!". Därmed går ju fina växter (som jag egentligen vill ha) som murgröna och plättar i luften bort. De hinner knappt över tröskeln innan de skrumpnar ihop i ett brunt ledsamt trassel med nåt spindelnätsliknande otäckt i.

En av mina bästa väninnor bor i spanska Torrevieja med sin familj sen många år tillbaka. Vi försöker åka dit och hälsa på mellan varven, senast var vid nyårsskiftet 2009-2010. Vid den tiden bodde de mitt i stan och från deras balkong såg man en enorm julblomma på andra sidan gatan bakom ett litet hus. Jag hade ingen aning om att de kunde växa som ogräs. De får ju sällan chansen att göra det här.

 

VARMA HÄRLIGA TORREVIEJA

Nu vet ju jag förnuftsmässigt att mellersta Spanien och södra Sverige omöjligt kan ligga på samma bredgrad men det stoppade mig föga när jag i efterjultider i januari kom att tänka på jättejulblomman som växte upp över taken och bestämde mig för att den arma vissnande stackaren som stod i köksfönstret skulle få sig ett uppsving i trädgården. I marken var det lite för mycket tjäle men den lediga krukan på staketet kunde få sprida lite fägring i midvintermörkret.

"Du vet väl att julblommor inte tål kyla?" säger sambon sedan han efter jobbet upptäckt mitt tilltag.

"Ehh...? Men den spanska blomman..."

"Det var inte minusgrader i Spanien om du minns."

"Ehh...men..."

Och han hade såklart rätt. Det tog inte många timmar för den julröda blomman som var lite torrvissnad i kanterna att skifta skepnad. Till det här tragiska:

OBS TÅL EJ SVENSK VINTER

För ett par helger sen rev sambon ner en blomkruka i två miljoner delar (jord och krukskärvor) på golvet så jag trodde hjärtat skulle stanna i kroppen på mig. Sonen sov nämligen i samma rum som sambon skulle piffa till gardinen lite i eftersom svärmor var på besök. Som tur var rykte sonen snabbt in och kunde sömndrucket lugna sin förskräckta mor: "Det är ingen fara mamma. Det är bara pappa!" Och mitt i det mörklagda stöket stod han, sambon, och försökte smyga. Hur som helst så är där en ledig plats i fönstret nu och jag vill gärna ha någon form av växtlighet där. Samtidigt funderar jag på hur jag ska få något att överleva på ett så utsatt ställe som vår ovanvåning. Men sen tänker jag att om jag hade en snygg vattenkanna stående i fönstret kanske det kunde ske per automatik när jag ändå ska fippla med persiennerna.

EN SNYGG EVA SOLO "AQUA STAR" KANSKE?



DIVA FRÅN ALESSI

CARL-ARNE BREGER FÖR GUSTAVSBERG

ELLER VARFÖR INTE CA 20 CM HÖGA BLOCCON, FINNS I MÅNGA FÄRGER, KAN GÖMMAS I EN BOKHYLLA (ELLER FÖNSTERKARM) OCH KOSTAR CA 150 KR.

BILDER: EVA SOLO, DESIGNTORGET, NATIONALMUSEUM OCH  NORDIC SHOPS

Vardag runt knuten

Då var det slut med lata sötebrödsdagar för den här gången. På jobbkontoret hittade man idag sambons x-files underst i sorteringshögen och slängde sig på luren innan klockan hann bli lunch för att meddela att det är hög tid att han gör skäl för lönen. Så nu är mackorna bredda, kaffebryggaren laddad, termosen hantverkarrengjord (en rejäl spottloska och en snickartumme), kylklampen lagd i frysen och bilen fulltankad. För imorgon innan ottan bär det av till Bruket igen.

I nästan sex veckor har sonen nu varit hemma från dagis och alla familjemedlemmar är kärnfriska. Men imorgon ska ordningen återställas. Försovning, morgonstress med falsettskrikig mamma, frukostvägrande ungar, minst en halvtimme sen till dagis och hemdragna baciller lika säkert som amen i kyrkan. Men det ska ändå nästan bli skönt att känna igen sig i vardagen igen.

Slutklämmen på ledigheten har bland annat firats med vitt vin och räkor med hemmaexperimentade såser till. Sonen som egentligen skålade i saft vill inte kalla sin dryck för något annat än öl och dottern som bara tycks veta hur man håller en vätskefylld bägare uppochned nöjde sig med att tjonga en blöttuggad brödskalk mot glasen.

SÅSER MED SMAK AV MANGO CHUTNEY-CURRY OCH AVOCADO-CHILI-CITRON

Och för att toppa hela tillställningen hade grannarna samtidigt grillpremiär. Ingen grillpremiär, eller grillning över huvudtaget, utan en rejäl fest. Oavsett veckodag. Och för att dela med sig av sin feststämning kom de lite stolt in för att överräcka en tillblandad Fanta-Rosé-Saint-Tropez. 

REJÄLA DEKORATIONER SÅ MAN SER ATT DET ÄR PARTY

Och medan föräldrarna har fastnat i rita-gissa-springlek på touch screen lär sig sonen på egen hand att konfigurera om datorn mellan Molly Monsteravsnitten medan dottern, med sina opålitliga kulledsfästa fötter, börjat resa sig mot allt i sin väg. Under kvällen gjorde en grav missbedömning att hon rasade framlänges och slog huvudet i ena luckan på tv-bänken så luckan bredvid hoppade ur led och bröts av vid gångjärnen. Hon tittade upp på den förskräckta modern för att se exakt hur ledsen hon skulle behöva bli men såg samtidigt, i ögonvrån, den blottlagda spånskivan där gångjärnet suttit. Tårarna fick avbrytas till förmån för en potentiell brakmiddag. Hon ställde sig i position och började hiva in sågspån i ansiktet. Sen harklade hon småflisor hela kvällen innan hon kunde somna efter en kortare kamp.
Livet är en strid. Just nu strider föräldrarna för mer animerade pengar som antingen kan spenderas på nya färger att förstärka konstverken med eller till fler bomber att spränga bort överflödiga bokstäver inför gissningsmomentet.

DEN MODERNA SAMBON MED SIN NYA SMARTPHONE I PENSIONÄRSFODRAL. JAG VET INTE SÄKERT MEN JAG TROR HAN FÖRVARAR SINA NYCKLAR I SAMMA LÄDERETUI...

Änklingen

Ännu en dag i paradiset. Solen skiner och sambon är hempermitterad. Jag är inte säker men tror att det betyder att jobbutdelar-tjifen har glömt att dela ut jobb till sambon. Jobbutdelar-tjifen skulle höra av sig igår om var sambon skulle vara. Men det gjorde han inte. Och sambon lider inte ett dugg. Så idag efter stora familjetvagningen knölade vi ihop oss i lilla familjebilen för att åka iväg och se om de hade något till oss på köpcentrat. Det är klart de hade. Bl a Lindex fuskjeansmjukisbyxor i storlek 104 som vid överfull blöja kom till använding redan innan vi kommit ut ur köpcentrat. Super!

Men dagens riktiga ögonfest var beskådandet av den mentala dragkampen mellan far och dotter. Hon ville som alla flickor ha sin pappas pengar. Och metoden för att få som hon ville var högljudd ilska. Han var så frustrerad att han höll på att gå upp i limningen och hon var bara tyst och satt stilla om hon fick dregla i hans plånbok. Hon vann.

Och sonen. Vår genomduktiga trotsiga son som igår ville leka ute i trädgården medan vi lagade mat. Efter en stund ute öppnade han dörren och ropade in: "Pappaaaa, kan du låna mig min sax? Jag måste klippa lite i buskorna!". Jag har inte tittat ut men jag utgår ifrån att våra buxbom inte är nedklippta till rotsystemet för det är klart man får låna en liten sax när man ber så fint och dessutom tvunget måste röja upp lite i rabatterna. Ikväll, efter en burk rödbetor med pyttipanna, ville han också gå ut fastän det var alldeles för sent. En liten stunds bollek med sin pappa medan lillasyster skulle läggas beviljades. När han fått på jacka och mössa öppnade han dörren och sa: "Änklingen!!" sådär med eftertryck och äkta njutning i rösten och så struttade han ut med hoppsasteg.

Det är verkligen en härligt tid just nu. Ljuset, stora barnen och bortglömda snickarlärlingen!

Semilampa

Jag vet sen förr att vid den här tiden på året är det slutspel i ishockey. Det märks ute bland folk, man ser mindre nuna och mer ansiktsbehåring. Och för någon dag sedan skrev en av blaskorna att nu är det minsann dags för "semifest". Jag förstår inte hur utdraget och plågsamt man kan göra ett slutspel så jag tänker mig en helt annan semifest. Den här:

BILD: URBANLIVING.SE

DESIGNAD AV CLAUS BONDERUP OCH THORSTEN THORUP

Lampan Semi från 1968. Jag snubblade över den på internätet för ett tag sedan och tyckte den var så vansinnigt snygg i all sin enkelhet. Jag kan såklart inte för mitt liv komma ihåg var jag läste om den och hade faktiskt glömt den när jag råkade hamna i blogg där en tjej köpt en på loppis för en femtiolapp och undrade om någon visste vad det var för en lampa. Jag är rätt säker på att ett par kugghjul slets blanka när jag lyckades värka fram att den heter Semi. En enkel geometrisk form, två kvartscirklar som tillsammans blir en delad halvcirkel. Och jag är på inget sätt säker men jag tror att den såldes på IKEA. Äkta vara känns igen på att det inte är minsta krusidull vid övergången från lampa till sladd. Och hittar man en för femtio kronor igen ska man slå till utan att tveka. 2000 kr vill förståsigpåarna ha. En sån eller två hade varit fint över köksbordet hos oss. Tillsammans med minst tio andra snygga lampor. Jag kan vara den velpelligaste jag känner.

Oumbärliga Torky

I lördags kväll var vi hos några av våra käraste vänner för att försöka äta dem ur deras nybyggda hus. Det var första gången vi hälsade på dem i det nya boendet och det finns inget annat att säga än att det var hur fint som helst. Och då är de såklart inte färdiginstallerade ännu. Vi hade med oss Simon & Tomas Torky On The Go och en dubbelpacke Torky. När vi åkte därifrån var vi osäkra på om de förstod vilken oumbärlig gåva de fått, i annat fall får den växa på dem. Vi fick exakt samma sak av min mamma när vi flyttade till hus. Sambon höjde på ena ögonbrynet och tänkte: "Mjäää!". Men nu får vi panik om den inte finns till hands. Världens bästa uppsugningsförmåga näst efter disktrasan och superbehändig att ta med överallt.

WOW! BILD: TORKY.SE

Nog om det. Vi bjöds på förstklassig mat som alltid och jag stod för vuxendrickandet medan sambon fick bilnycklarna och tog upp en diskussion om övernattning. Det blev inget med det. De måste köpa en bäddsoffa först. 

Lilla dottern intog leksakslådan och försökte svälja dess innehåll.

Goda vännernas lilla charmtroll är helt fantastisk. Hon har slutat amma OCH sover i egen säng hela natten. Och som om inte det vore nog är hon dessutom söt som socker. Bollkontrollen har hon efter sin far.

Sonen hittade sig en fåtölj att mysa i framför klassikern Björnes Magasin med godispåsen inte alltför långt borta. Den höll han för övrigt på att glömma när vi skulle hem men gick själv tillbaka och knackade på för att be om den. Sötis.

Riktigt snygga ljusstakar stod på köksön. Jag blev nästan onödigt förtjust i dem.

Och medan mammorna vinade under prat och köksstök höll papporna koll på barnen.

Grönt är skönt

Gud vad roligt! En utmaning. Och jag som älskar utmaningar. Åtminstone när jag reder ut dem. Via bloggen Pastill hittade jag till Sveas blogg där man man är mitt uppe i en fem veckors färgutmaning. Tyvärr har jag missat den röda och gula veckan men jag tänker minsann dundra rakt in i den gröna och gå på grön skattjakt här hemma. Med två barn finns det en massa färg i hushållet och sonen har ett grönmålat rum så där blev jag stående en bra stund.

Jag har alltid gillat grönt och förutom plana barnbackar i fjällen, julgranar och avundsjuka är det här mitt gröna bidrag:

Trots att sonen befann sig i ett ytterst privat ögonblick kunde han inte låta bli att kommentera: "Gnnnn...åh! Sooopbiiilen!! Gnnnjjhhh....". Han älskar att se sina saker på bild. Sopbilen fick han i födelsedagspresent för en vecka sen av sina fina kusiner.

Färgglada fåglar på bordstabletter från IKEA. Den gröna är inte tokig alls.

Väggpusslet Musse som stammar från yngre järnåldern när sambon var barn. Men det håller än och roar både små och stora barn av idag. Jag tycker det är superfint och gillar inte alls att lillasyster försöker äta upp det så fort hon kommer åt.

En tavla på sonens rum. Han kan rätt många siffror och vad gäller färg chansar han alltid på blå men bokstäver har vi inte pratat så mycket om. Så jag köpte en liten bokstavstavla och tänkte att han kan gott börja med på konsonanterna. På franska.

Det gamla kassaskrinet är också sedan sambons long lost unga år. Nu står det på sonens rum och innehåller hans skatter. Det mest fantastiska är väl ändå att nyckeln fortfarande finns kvar. Det hade den aldrig varit om jag haft skrinet som liten.

Min tygsax som man bara får klippa tyg med och absolut aldrig någonsin papper. Jag är skolad av min mor som hade en del jobb med att få sina barn att förstå principen att saxen blir slö och oduglig annars.

Sonens spygrönmålade vägg. Från hyllan hänger en dagisskapelse, en luftballong i papier maché. Grön ballong och laminerad son i avklippt mjölkpaket. Himmelens söt.

Hemmasytt flaggspel till sonrummet som pryder sängen.

En av förra årets top-of-the-linepresenter till sonen. Han levde nästan för den ett tag förra sommaren och älskar den fortfarande högt. Vid ett tillfälle tog han t o m strid för att få grilla i den på riktigt. Med riktig kol, riktig tänkdvätska och riktig eld. Han fick avslag på sin begäran.

Och det bästa av allt. Gröngölingarna.

Sommartider hej hej sommartider!

Sommartid och våffeldag som sammanfaller. Hur lyckosamt är inte det? Vi tog oss en rejäl sovmorgon till kl 10 efter gårdagens festligheter och när vi tröttnat på morgonmyset i sängen spatserade jag med bestämda steg ner till köket och drog fram det gamla våffeljärnet. Efter ett par missöden innefattande felmåttande och mjölbaggar (blärk!) räddades situationen av det här fantastiska receptet med vichyvatten i, och dagen kunde bli precis så bra som den skulle. 

PRECIS PERFEKT GODA VÅFFLOR

MED GRÄDDE, SYLT OCH KAFFE SOM SIG BÖR

GRÄDDEN FICK STANNA HEMMA

Så många som bara fick plats i allas magar och resten ned i picknickkorgen. Vi enades om utflyktsmål och packade lite fler bra-att-ha-grejer lämpade för skogspromenader (förutom en extra tröja till mig) och åkte till Bokskogen i Torup långt ute på Malmövischan.

Med barnen i kärran togs rejäla kliv rakt in i den vinternakna sommartidsskogen och efter en kort överläggning valdes det korta tvåkilometersspåret. När man har med sig små människor som "kan själv" är utan tvekan en kort långpromenad att föredra.

 

Man blir lika fånleendelycklig varenda gång man ser en vårblomma ända tills de är överblommade allihop. Då blir man snabbt varse att våren de facto är över för denna gång men kommer lika snabbt ihåg att större delen av sommaren gudskelov är kvar.

Sonen tycker precis som sin mor att blommor är "jättesiina!" och intog sin gammelmormors trädgårdsarbetarposition när han skulle lukta på en vitsippa. Den luktade förväntat och enligt utsago: "jättedott!".

Sambon läste högt från skylten: "Välkommen t...mummel mummel...afé med HEMBRÄNT. Vi går dit!!"

Vi gick dit. Och vi njöt på olika vis av den lååånga grusvägen. Eller ja, dottern njöt väl inte precis över huvudtaget. Det blåste lite kallt mitt på åkern och hon ville absolut bli buren. Vuxenteamet rörde sig som yra höns runt barnen för att tillgodose önskemål så egentligen stod väl sonen ensam för det verkliga livsnjuteriet. Han letade stenar att kasta i vattendraget längs vägen.

Den lille grönkepsade stensamlaren är mer än nöjd med att det åter är kepssäsong.

Traktor hörande till statarmuseet. Den gick inte alls lika fort som den i "Fåret Shaun" så sonen tröttnade på en gång och hoppade ner för att utforska nåt som var roligt på riktigt.

Sköna bönor som någon lagt lite snyggt på en bräda i lantmiljön. Jag gillade de rosa. De såg lite ut som påskgodis. Passande i tiden men jag avstod ändå ett smakprov.

Det här var riktigt tjusigt tyckte jag. Två stora armeringsjärn lutade mot en vägg och i nederdelen klängde sig vissnade fjolårsväxter kvar. Tänk så fint att ha murgröna, klematis eller en treåring klättrande där till sommaren!

Istället för att jag frågade om man fick äta medhavd fika på statarmuseets café tog vi med hela konkarongen till skogs så den känslige sambon slapp skämmas. Där hittade vi en bänk vid en gammal tåghållplats. Sambon kollade tidtabellen men det sista tåget hade redan gått. Den 9 maj. 1948. Förvissade om att ingen typ av kollektivtrafik skulle störa oss kunde vi, lätt huttrande, avnjuta våra mackor, våfflor och kanelbullar med kaffe, saft eller vatten.

Lillasyster lär sig dricka själv vilken dag som helst nu. Bara hon vänder flaskan på rätt håll.
Nöjda och glada körde vi sedan hem med en sovande storebror och en övertrött lillasyster som dock tvingades kapitulera när bilmotorn brummande igång denna gången med.

Allt som allt en underbar men lite kylig första sommartidsdag. Sambon kunde dock inte njuta fullt ut av den härliga dagen eftersom han under natten bestulits på en timme. Men om någon vecka eller så när han kommit över förlusten kan förmodligen även han uppskatta att kvällarna nu blivit ljusare. Hopp om livet!