Med näsa för dofter

LUKTAR PÅ EN VITSIPPA

Det har nästan gått troll i det här med att lukta på saker och ting i vårt hushåll. Att sambon måste lukta på allt har jag ju hunnit vänja mig vid. Han drar sig inte en sekund från att trycka näsan mot vad som bjuds i luktväg och det även om han blivit noga informerad om att han ska förvänta sig dofter av jämmer, elände och ond bråd död. Men nu tycks även sonen gå i sin fars uppsniffade fotspår. Han tycker om att lukta och tycker det mesta luktar gott. Bara den senaste veckan har han insupit doften från frukostyoghurten, bensinmacksluften och smutstvätten. Och häromdagen när vi var i affären stod jag i kassan och skulle betala när sonen hojtar: "Jag måste lukta mamma!". Jaja, tänkte jag som bara ville bli klar. Kassörskan ler och frågar: "Tycker han snus luktar gott?". Jag vänder mig om och ser hur han håller upp snuskylskåpsdörren på vid gavel medan han hukar sig och i en svepande rörelse drar näsan över så många dosor han bara kan nå. "Jag måste lukta lite på snuset mamma!". Och som orolig och överslätande mor log jag snabbt mot kassörskan och väste sammanbitet: "Nej det måste du inte. Kom hit nu och sluta lukta innan en snusdosa fastnar i näsgången på dig!". Livet som treåringsmamma är verkligen inte förutsägbart. Och enkelt skulle jag aldrig någonsin hävda att det är. Men oftast ofantligt roligt, om man bortser från den obligatoriska läggdagskonflikten.