När barnet är läraren

Igår morse klev jag ut i den friska vårmorgonen kl 6.20 för att åka till jobbet. Det var redan dagsljust ute och alldeles öde. Jag brukar le för mig själv och njuta av ensamheten när jag går till bussen. Och jag riktigt lyssnar på tystnaden. Fast igår var det inte helt tyst. Utan att reflektera över det kom jag på mig själv med att tänka: "Jaså grävmaskinisten uppe i Påskagänget är redan igång". Jag behövde inte ens rynka på pannan och fundera på vad det var för märkligt gnisslande metalljud jag hörde. Jag andades bara in morgonbrisen och registrerade vant det numera omisskänliga ljudet av larvfötter. Min son är tre år och har redan lärt mig nya ljud.

GRÄVMASKINEN PÅ PÅSKAGÄNGET, DEN NYASTE DELEN AV BYN SOM ÄR UNDER KONSTRUKTION

SONEN VILLE UNDER EN KVÄLLSPROMENAD ABSOLUT KLÄTTRA UPP PÅ LARVFÖTTERNA

OCH GÅ MINST FEM VARV RUNT GRÄVMASKINEN FÖR ATT TITTA OCH KÄNNA

"TITTA MAMMA, JAG SKA JISA DIG EN SAK. DEN HÄR INNE MÅSTE SNURRA SÅ LAAAVSÖTTERNA KAN GÅ RUNT RUNT RUNT..."

OCH MINST TIO GÅNGER SKULLE SKOPAN KOLLAS IN "BARA EN GÅNG TILL".