Sydda pumpor

 

Så här i halloweentider tycks jag inte kunna få nog av pumpor. Så jag tog och sydde mig ett par. Himla praktiskt om man något år inte skulle palla skära till sig en att vakta dörren. Och barnen blev också glada. Speciellt med tanke på hur mycket de tyckte de påminde om fotbollar...

Skräckstråket Hällan

Sedan årets första pumpa började blänga på förbipasserande i grannskapet har en gedigen skara likasinnade sällat sig till skrämmeriverksamheten.

 

 

Hos oss står den här lille parveln som inte tycks må nåt vidare. Barnen har visserligen plågat sig igenom en omgång vattkoppor men de har inte mått illa vad jag vet så frågan är vem som smittat den stackaren...

 

Utanför grannens port står de här killarna och visar prov på rätt kass attityd. Grannflickan som tyckte vår första pumpa var lite otäck föreställer jag mig går väl inte utanför dörren numera!

Hos en annan granne står det här mångtandade vindögde monstret och ska försöka spara in på godisutdelningen till helgen.

Och så har vi grann-Stina i mittenhuset som i år gått in för att bräcka hela kvarterets pumpakarvare med ommålad potatislåda, blomster, hö, stort antal pumpor och det fantastiska döskallemotivet.
Men för att försöka väga upp vågskålen till egna hushållets fördel har sambon idag fixat ett par riktigt läskiga skotthål - i bilen. "Fyndade" på Jula för blott 30 kr. Så nu lutar vi oss tillbaka och väntar på grannarnas nästa drag...Bu!

Spaden eller livet!

Förra helgen var vi hos barnens mormor och Anders. Och dottern hade den stora turen att göra ett veritabelt fynd redan den första eftermiddagen, i sandlådan. Därefter var det som om hon började leva i nån sorts symbios med sin nyfunna skatt. Den var med hela tiden - i legolådan, vid matbordet, i badet, ut i sandlådan igen, i handfatet när händerna skulle tvättas och i sängen istället för en nalle vid läggdags. Och såklart följde den med hem eftersom ingen vågade ta den ifrån henne vid hej då.

 

Den var med när hon drack...

...när hon fuskade i fotboll mot sin bror och Anders...

...när mormor ville kela lite...

...när hon galopperade en sväng på trähästen på lekplatsen...

...när hon undersökte en grill...

...när hon råkade ut för en snytning...

...när hon klättrat upp och satt sig bekvämt på en parkbänk...

...när hon och Anders testade lite MC-rodeo...

...varje gång hon föll i en grop...

...och som sagt när hon kom hem. Trots att hon fick ett nytt urtjusigt set halsband och armband av sin far. Armbandet slet hon itu så pärlorna yrde över golvet. Spaden däremot var med på skötbordet, genom vällingdrickandet och ända in i dimman.

Årets pumpa

Sedan vi flyttade till hus för ett par år sen ägnar vi oss, som många andra, åt pumpakarvning i slutet av oktober. En mysig familjetradition som hittills alltid slutar med att sonen surmulet lämnar skapandet och går in. Kvar sitter den lätt svärande modern med stelfrusna fingrar och tömd på allsköns förklaringar om varför det fortfarande är en jättedålig idé att sonen släpps lös på pumpan med den vassa kniven.

 

Årets pumpa införskaffades i början av förra veckan och ända sedan dess har sonen tjatat om att vi ska skära upp den.

Igår blev så tillskärardagen. Efter att ha provsuttit pumpan lite hastigt gjordes ihärdiga försök att sätta matkniven i den.

Det skars, gröptes och skrapades och sonen hoppades att han skulle få äta upp allt utom möjligen kärnorna.

Efter viss karvarkramp i modersnävarna stod pumpan klar. Inspirerade av grannens fjolårsskapelse avancerade vi i år och lade till ögonbryn. Visserligen på bekostnad av näsan. Men barnen blev nöjda.

Självklart proveldade vi omgående under noggrann låginspektion. Om eländet bara håller sig nåt sånär mögelfritt till halloween kräver barnen att vi dagligen proppar den full med ljus och brassar på så fort vi kommer hem från jobb och förskola.

Bus eller godis?!!

Under trappan

 

Förändringens vindar blåste in under trappan i veckan. Ny väggförvaring som medgav väskställ, fina tidningsstället som halvdan sladdgömma, färgglad plastkorg och lampan som tills nu lyst upp vinden. Det är inte klart ännu men bra bit på väg. Och hela familjen har hjälpt till, var och en på sitt sätt. Sonen som fick hjälpa till att borra växte mer än lovligt ur den mentala kostymen och ansåg själv att han: ..."är nästan vuxen nu!". Jotack.

Pastellhöst

Idag var sonen och jag tillbaka i stan. Sonen för att köpa sig en fotbollsplan (ett enkelt spel) och jag för att titta. Sonen fick med sitt spel och jag köpte oerhört spontant tre nya kuddar till soffan. Pastelliga och härliga. Och nu kan jag inte sluta tänka i pastell. Det finns så himla mycket. Och jag verkar vilja ha allt. Sån himla tur för mig att det snart är dags att skriva önskelista igen då!

Skål för t ex tacos- och godissammanhang.
 

Bricka för allehanda nödvändigheter.
 

BrödKakkorg.
 

Världens snyggaste grytunderlägg.
 

När behöver man inte en 8-literskaraff frågar jag mig?

 

Fruktfat för barnen att plundra.
 

SalladsGodisskål.

 

 Tapeten!!!
 

 Nåt snyggt till soffan eftersom jag inte kan sitta där jämt och ständigt.
 

Servettringstorn. Inte för att man använder servettringar. Bara för att det är fint.
 

Snyggkorgar. Inte nödvändigtvis till tvätt.

 

En riktig finsaccosäck. Elefanten. Barnen skulle älska elefanten. Om jag inte suttit i vägen alltså.

 

 

 

 

Bilder från Lagerhaus.se och Ferm Living

Sjukstuga och sömnpromenad

Idag har barnen och jag varit hemma ensamma hela dagen medan barnafadern varit på flyttuppdrag. Det har flutit på ganska som vanligt. Det ena är att storebror dragit på sig ca 300 (eller så) vattkoppor. Lillasyster har besvärat honom så mycket hon orkat trots att hon står på tur. Och storebror har egentligen inte varit så himmelens sjuk - mer än att han inte ser riktigt klok ut. Och han har orkat vara trött på sin syster många gånger. Så pass att när hon väl satte sig i sin lära-gå-vagn var han raskt framme och började kånka runt henne. Innan han försvann i dörröppningen vände han sig om och sa: "Jag går en runda med henne så hon somnar!".

Veckan som gått

Veckorna går så vansinnigt fort nu när vi vardagsrutinjobbar som vanligt igen. Man hinner ingenting känner man. Upp-väcka barn-iväg-jobba-hem-middag-bada/leka/bråka-jaga ungar i säng-pusta innan läggdags(om man inte somnade före ungen vid nattningen).

 

Fast lite hinner man. Barnen gör i allafall. Sonen såg nåt program på barnkanalen där de gjorde våfflor och blev så sugen på våfflor, trots att han aldrig ätit det, att vi blev tvungna att göra det till lunch under helgen.

Och dottern, som på allvar, äntligen lärt sig gå har också begripit sig på att sova ett par rejäla timmar om hon bara får göra det utomhus. Det är två mycket goda egenskaper som bringar viss frid i föräldrasjälarna.

I samband med att spelskåpet plundrades en dag helt apropå, fann sonen en verklig skatt. Ett fantastiskt timglas. Han hade ingen aning om var det var men han gissade på en kaffebryggare. Eller nåt snarlikt.

Helgen ägnades mest åt snörvlande och hostande. Och astma. Och 4 timmar på barnakuten mitt i lördagsnatten. Sonen blev hur som helst hjälpt och somnade i vagnen medan vi väntade på att doktorn skulle godkänna hemfärd. Den vakande modern somnade med. Med huvudet ner i handväskan.
Hur som helst, astmahelg betydde vab-måndag. Med mycker lera.

Det kavlades och bakades enligt receptet som för bara två år sen var ett vanligt recept på trolldeg. Nu hade det fått sig en ordentlig översyn för plötsligt hällde sonen i "tusenfemtio liter" av någonting. "Kan det verkligen stämma?" undrade hans mor högt som tyckte sastrullen såg ut att vara i underkant till den typen av storbak. "Jaaa-aaa!" sa sonen. "Det står ju här!" sa han och tryckte upp lappen med receptet alldeles för nära näsan och den vindögda moderssynen.

En runda till stan tog vi oss tid till också. Där fick sonen syn på den makalöst extraordinära fontänen som är placerad rakt på marken där man går. Som gjord för att dra till sig ungar utan regnkläder. Och fast man kan få panik för en liten blöt fläck på tröjan som man spillde när man drack satte sig sonen lugnt i vagnen med dyngsura byxor efter sin fontänbärsärk (med uppkavlad ärm!) och sa lugnt: "Det gör inget mamma. Det torkar!". Det gjorde det. Och modern tappade hakan.

Sen den ytterst korta ambulansfärden för två veckor sen har ambulanser över lag klättrat högt i status om sonen får säga. Numera är han stolt ägare till ett alldeles eget exemplar (eller två, polisbilen betraktas nämligen också som en ambulans). Det tutas i tid och otid (gärna till Midnatt Råder-melodin) och spanas som aldrig förr efter utryckningar. När han blir stor ska han bli grävmaskinistambulansförarsnickare.

Det beror lite på vilket som drar mest för stunden. När farsan Baloo asar fram verktygsarsenalen för att sätta upp den nya ikeaförvaringen hänger sonen över axeln på sin far och ställer sina ca 1000 frågor (samtliga följda av minst ett "varför?"). "Pappaaaa? Ska du bli snickare?" (...) "Varför?" (...) "Det ska jag med. Och mamma med. Och Tyra med...."